Vilse i vildmarken?

^{iCentrum EFS-kyrkan Skellefteå 4 maj 2025}

Först några ord för att ge kontexten till dagens gammaltestamentliga text.

Hesekiel hörde till första omgången av israeliter som deporterades till Babylon 597 f. Kr. Tio år senare skedde den stora deportationen efter att Jerusalem varit belägrat ungefär två år. Därefter raserades Jerusalem och templet brändes ner. Hesekiel befann sig alltså i Babylon när människorna som varit med om det mest fruktansvärda som tänkas kan, kom som fördrivna flyktingar till Babylon. Traumatiserade, illa medfarna, totalt utan hopp och framtid. Förmodligen kände de det som att Gud övergivit dem. Förmodligen väldigt likt den situation som människor i vår värld i dag lever i. Fördrivna från sitt hem och sitt land. Plågade på alla sätt och vis.

Till dessa så illa medfarna talar Gud genom Hesekiel. Det här är alltså ingen poesi som någon suttit på sin kammare och skrivit för nöjes skull. Det är verkliga ord till verkliga människor i en verklig historisk situation.

Om vi tror att det här är Guds ord så är det även Guds ord till oss men det är viktigt att komma ihåg den ursprungliga kontexten. Det här är inget ”Feel Good”-budskap” som vi liksom bara kan addera till livet utan det är ord med ett stort allvar bakom. Det är ord in i det djupaste mörkret.

När det talas om David i texten är det förstås inte den historiske Kung David det handlar om, han levde ju flera hundra år tidigare. Det handlar om den kung i Davids efterföljd som man väntade på. Befriaren. Messias. Den vi tror Jesus var och är.

Hesekiel 34 34-23-31

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara. Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. ₂₉De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud.₁Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Dagens rubrik ”Vilse i vildmarken” är ord som jag kom på långt innan jag hade någon aning vad jag skulle prata om. Lite bakvänt kanske. Jag har gått med dessa ord i tankarna en längre tid och under tiden har läget i världen bara blivit sämre och sämre. Osäkerheten har ökat. Ingen kan riktigt förutse vad som ska hända härnäst. Det är med viss bävan man läser eller ser på nyheterna varje ny dag.

Världen kan kännas som en sorts farlig obehaglig vildmark där några av världens ledare beter sig mer som lystna vilddjur än som ansvarstagande herdar som verkligen bryr sig om fåren i sin hjord. Det är lätt att känna sig vilsen i en sådan värld. Vad ska vi göra för att stå ut? Hur kan vi kunna stå upp för det goda och det sanna? Hur kan vi bevara hoppet?

Att kungar, ledare och länder som sätter sitt egenintresse först på folkets bekostnad liknas vid vilda djur är en väldigt biblisk bild. Vilddjur som hittar på lögnaktiga berättelser för att rättfärdiga hur de kan roffa åt sig från andra folk och länder. Som far med osanning bara det gynnar dem själv oavsett hur svårt det drabbar andra. Rovdjur som upphöjer sig själva, sitt ego.

I Daniel 4 finns dock en berättelse med en smått humoristisk tvist på det hela. Kung Nebukadnessar går omkring och förhäver sig och prisar sin egen kraft och styrka. Han beter sig som ett vilddjur. Han bryr sig inte om de fattiga i landet. Men så drabbas han av ett straff, han fördrivs från människorna och blir som ett djur. Dock så blir han inte som något mäktigt lejon eller en rytande björn eller något liknande djur. Nej, han blir som en gräsätare, kanske som en ko! Han får äta gräs och det beskrivs hur han blir mer och mer djurlik. Håret blir som örnens fjädrar och naglarna blir som fågelkor. Jag tycker det är en så målande bild. Härskaren som tror sig vara stor och allsmäktig blir som ett djur, en gräsätare. Den som beter sig djurisk förlorar till sist sin mänsklighet. Han blir som ett djur. Kanske till och med som en ko.

Så småningom fick Nebukadnessar tillbaka sitt förstånd sägs det i berättelsen. Han insåg att det är Gud som är Gud. Den Gud som gör allt rätt och rättvist. Nebukadnessar fick tillbaka sitt rike.

Innebär den här berättelsen att det finns hopp om omvändelse för Trump, Putin och för deras likar? Jag har absolut ingen aning, det känns ju ganska tveksamt, men Guds nåd är större än vi anar. Men jag tycker framför allt att berättelsen om Nebukadnessar är hoppfull just genom det komiska, genom ironin. Den här berättelsen klär av och avslöjar de mäktiga männen. Det går att skratta åt ledare som förhäver sig. På något sätt ger det knasiga i texten hopp. Humor kan vara ett sätt att se ljuset i mörkret. Att kunna skämta om och skratta åt eländet. Jag tror att glädje och humor, de är ett slags vapen mot ondskan och mörkret. Jag tror humor kan vara ett sätt att avslöja de mäktiga som förhäver sig. Ett sätt att sticka hål på deras uppblåsta egoballong.

Gamla testamentets berättelser innehåller faktiskt väldigt mycket ironi. Man kan få leta lite och läsa långsamt men man kan hitta verkliga guldkorn. Bibelns författare hade humor!

Texten från Hesekiel talar om att det kommer en tid då vilddjuren ska utrotas. Jag tror det handlar om både de bokstavliga och de bildliga vilddjuren. Det beskrivs så vackert hur folket ska kunna leva trygga i vildmarken och sova i skogarna. Det finns så många liknande vackra texter i Gamla testamentet om hur öknen eller vildmarken ska komma att blomma. Att vildmarken ska bli en trygg grönskande plats. Texter att läsa långsamt och meditera över. Låta dem fylla våra sinnen.

Jag hörde en bra förklaring om varför vi ska läsa Bibeln: Berättelserna i Bibeln gör vår föreställningsförmåga större. Vi förstår mer av vad Gud kan göra. Bibelläsningen handlar då inte främst om att bli frommare och duktigare utan kanske mer om att få ett förändrat sinne. Att få en större fantasi. En större föreställningsförmåga om Guds möjligheter. Ett större hopp. Att kunna se ljuset i mörkret. Ett sinne som är genomsyrat av Guds goda och vackra tankar.

Det hebreiska ordet för vildmark är midbar. Det är ett väldigt viktigt ord som förekommer ungefär 270 gånger i Gamla testamentet. Ofta översätts det med öken på svenska men vildmark är oftast en bättre översättning. Midbar är marken bortanför det bebyggda och odlade. Bortom det vanliga vardagliga mänskliga livet. En ödslig enslig plats. En farlig plats. Men det är också den plats dit herdarna för sina getter och sina får på bete. I det öde landet finns det bete för djuren men de behöver herdens hjälp för att hitta det. I det karga steniga landskapet är herden livsnödvändig för fåren och getterna. Utan herden skulle djuren inte överleva. Inte så konstigt att Gud ofta liknas vid en herde!

I Bibeln är vildmarken eller öknen platsen för många viktiga och livsavgörande Gudsmöten. Mose möter Gud i den brinnande busken i vildmarken. Gud leder israeliterna genom vildmarken under 40 år. Elia möter Gud ute i öknen. Folket kom ut till Johannes döparen som höll till i vildmarken. Jesus inleder sina verksamma år med 40 dagar i öknen. Och det finns många fler exempel att utforska.

I Jeremia 2 beskrivs tiden i öknen som en smekmånad. Hosea beskriver i sitt kapitel 2 hur Gud vill locka ut sitt folk i öknen för att vinna hennes hjärta.

Öknen är platsen för kärlek, sårbarhet och närhet.

Det hebreiska ordet davar betyder beroende på vilka vokaler man lägger till, antingen ord eller att tala. Ord har på hebreiskan har en vid betydelse och kan också betyda ting, händelse eller handling. Det är spännande att detta ord delar tre konsonanter med midbar. Jag tror det är en tanke med det. Gud talar i vildmarken. Gud handlar i vildmarken. På den plats där våra ord tystnat talar Gud.

Vår nutid är ju inte precis som en tyst vildmark så liknelsen haltar kanske lite. Men jag tänker att det är en tid nu då vi verkligen behöver lyssna efter Guds röst. Kanske är det en tid då Gud vill tala till oss på ett särskilt sätt. Kanske behöver vi söka oss undan. Kanske får vi medvetet söka upp det som kan få vara vår tysta vildmark där Gud kan tala till oss. Tala till oss om vad som är viktigt på riktigt. Om var vårt hopp finns. Om var ljuset finns.

Nu när världen börjat kännas så oberäknelig har jag upptäckt att jag oftare börjat tänka på vad vår tro egentligen handlar om. Att vi har ett hopp som inte är beroende av världspolitiken. Som inte är beroende av eventuella handelskrig. Vårt hopp handlar om att den dag kommer när världen ska återupprättas och bli den plats den är tänkt att vara. Det fantastiska med det hoppet är att det griper in i vår tid redan här och nu. Vi är redan nu en del av framtiden.

För att orka hålla fast vid det hoppet tänker jag att det är viktigt att hjälpas åt. Att hjälpas åt att påminna varandra om hoppet. Vi behöver varandra och vi behöver prata med varandra om både våra rädslor och vårt hopp.

I Hesekiels text beskrivs träd som ska bära frukt. Om Edens trädgård står det i 1 Mos. 2 att träden var vackra att se på och goda att äta av. Det är en av mina favoritbibelverser för det säger något viktigt om Gud. Om skönheten. Gud vill det vackra. Det goda. Det sköna.

Där tror jag vi har ytterligare ett sätt att se ljus i mörkret. Att än mer ta vara på det vackra, det sköna. Konst, musik, kultur och inte minst allt vackert i naturen. Allt detta är sådant som säger något om Guds tankar för världen. Att Gud vill det vackra, det sköna och det goda.

Det har visat sig att i tider av svår nöd som till exempel nu i Ukraina, så är kulturen så otroligt viktig. Man fortsätter att gå på teater och konserter, man sjunger tillsammans, man uttrycker alla sina känslor genom konstens alla uttrycksformer. Jag tror det är ett gudagivet sätt att leva i hoppet tillsammans även när det inte ser ut att finnas något hopp. Det är ett sätt att stå emot mörkret. Det är ett sätt att stå upp för godheten, kärleken och skönheten mitt i den svärta och smärta man lever i.

Vi då, vad kan vi göra?

Kanske stanna till en stund och studera en blomma riktigt nära. Fundera på vad den säger om Guds egenskaper. Lyssna på musik du tycker om. Vad säger den om Guds kreativitet? Läs en dikt. Eller skriv en. Titta på en tavla. Eller måla en. Gå på teater. Dansa. Vad säger allt detta om vad Guds syfte med mänskligheten är?

Vad säger det om vad det är att leva som Guds avbilder i världen?

Hur kan vi dela detta med varandra?

Hur kan vi dela hoppet?

Vilka är våra kreativa gåvor?

Hur kan vi sprida Guds godhet och skönhet vidare genom vår kreativitet?

Hur tar vi emot Guds skönhet?

Fåren och getterna behöver herden för att överleva i vildmarken, för att hitta bete.

Vi behöver Gud och hans ord för att kunna orientera oss i vår förvirrade tid.

Vi behöver varandra för att dela hoppet.

Och så behöver vi skratta ibland och glädjas tillsammans.

Och när du se en ko i sommar kan du ju tänka på kung Nebukadnessar och andra mäktiga män, fnissa en stund och vara förvissad om att i slutänden är det faktiskt Gud, som skapat allting, även korna, det är han som har all makt över både människor och djur.