Påskdagen 20 april 2025 Ursvikens kyrka
Det känns roligt att få vara här i denna fina kyrka och fira påskdagen tillsammans. Det känns också lite annorlunda. För mig är den här kyrkan framför allt förknippad med skolavslutning, jag får alltid sommarkänslor när jag är här. Med anledning av min tjänst på kulturskolan har jag varit på många avslutningar här och är mer van att sitta vid pianot än att stå här framme.
Jag tänker att en skolavslutning har en hel del gemensamt med påskdagens budskap. Det gamla är förbi, en ny tid börjar. Förväntan ligger i luften. En ny spännande värld öppnar sig. Ett sommarlov när det är som bäst, när det är det är som det är tänkt att vara innebär sol, bad och lek, värme, grönska, lagom mycket regn, gemenskap och glädje, utflykter, upplevelser. För de vuxna kanske att gräva i trädgården och börja nya inspirerande byggprojekt kanske. Många härliga upplevelser att se fram emot.
För mig säger tankarna och känslorna inför ett stundande sommarlov eller sommarsemester något om Guds rike. Guds rike som Jesus genom sitt liv, sin död och uppståndelse öppnat vägen till. Så fantastisk som en svensk sommar är när den är som bäst så blir det i Guds rike fast ännu så mycket mycket bättre.
(Och om någon gillar vintern bättre så fungerar liknelsen lika bra då också. Guds rike blir som den mest fantastiska vinterdagen! 😊)
Vårt kristna hopp är att Jesus ska komma åter i synlig gestalt. Då ska världen bli den fantastiska plats den var tänkt att vara. Hela skapelsen ska återupprättas när himmel och jord blir ett. I väntan på den dagen så lever vi i hoppet. Vi får leva med förväntan. Vi befinner oss så att säga på skolavslutningen men sommarlovet har inte riktigt börjat än. Redan nu men ännu inte brukar man ju ibland tala om. I och med Jesus uppståndelse är vi en del av Guds rike redan här och nu. Guds rike har brutit i i vår värld men det har ännu inte kommit i sin fullhet. Vi får glädjas här och nu samtidigt som vi väntar och hoppas.
Några som befann sig i en sådan övergångsfas var israeliterna som i dagens gammaltestamentliga text just undkommit faraos härar och passerat genom Sävhavet och nu brister ut i segersång. Och det här är dessutom en av Bibelns allra äldsta texter och Bibelns första lovsång. Så här kan mer än 3000 år gammal hebreisk poesi låta:
2 Moseboken 15:1–18
Läs texten här
Israeliternas befrielse från Egypten det så kallade Exodus är den enskilt viktigaste händelsen i hela gamla testamentet. ( Exodus betyder uttåg på latin) Exodus handlar om befrielse från slaveriet, befrielse från Faraos förtryck, befrielse från mörkrets välde. Hela Bibeln är full av anspelningar på den här händelsen.
Farao och Egypten har genom historien fått symbolisera förtrycket och ondskan på olika sätt. För människor idag kan de fungera som bilder för de förtryckande och förslavande makter och system som styr delar av vår värld. Det blir då en ytterst aktuell text som kan ge oss hopp idag om att det finns befrielse från mörkrets förtryckande makter. Genom Jesus är också vi en del av Exodusberättelsen, uttåget från mörkrets välde. De förtryckande och förslavande makterna är besegrade genom Jesus död och uppståndelse. Jesus är den som har den yttersta makten.
Man kan säga att den här berättelsen är en slags mall eller ett mönster som återfinns i princip i alla bibelns böcker.
Från mörker till ljus.
Från död till liv.
Från slaveri och till frihet.
Man kan också säga att exodus är en bild för den kristna berättelsen. När folket var instängda mellan de förföljande egyptierna och havet så öppnade Gud en väg där det inte fanns någon väg.
Det öppnades en väg rakt genom havet.
Genom påskens händelser öppnade Jesus en väg för oss där det inte fanns någon väg.
Det öppnades en väg rakt genom döden.
På så sätt kan Exodusberättelsen vara en berättelse om våra liv också. Det går en väg genom de mörka vattnen. Det finns en väg där det inte verkar finnas någon väg. Det finns liv och ljus på andra sidan mörkret.
Israeliterna gick befrielsens väg genom havet.
Jesus gick befrielsens väg genom döden.
Därför möter vi inte mörkret ensamma. Jesus går med oss. Jesus bar syndens och dödens börda så att vi kan gå rakryggade med blicken mot framtiden.
I den på många sätt mörka tid som råder just nu får vi påminna oss om hur israeliternas fiender som står som symboler för mörker och ondska sjönk som stenar till botten. Vi får påminna oss om att den tunga stenen framför Jesu grav rullades undan. En ny morgon grydde. En ny morgon kommer att gry för oss också.
Ondskan är besegrad. Stenen är borta och graven är tom.
Gud leder oss alltså ut ur mörkret men vad leder han oss till?
Bibeln börjar med berättelsen om en trädgård och människans första uppgift var att bruka och vårda denna trädgård. På hebreiska är dessutom samma ord, avad, för att bruka och vårda, som för att fira gudstjänst. Leviternas arbete i templet var också avad.
Eftersom det fanns arbete att göra var skapelsen inte färdig. Gud satte människorna i möjligheternas trädgård. De skulle få arbeta och skapa skönhet tillsammans med Gud. Så var tanken. Om träden står det att de var vackra att se på och goda att äta av. Visst är det underbart att dessa ord finns i Bibelns början? Gud vill det goda och det sköna! Gud vill det vackra!
Israeliternas segersång vid havet slutar med en beskrivning om hur Gud ska plantera sitt folk på sitt berg, i sin boning, sitt tempel. Det är en bild som förekommer i Gamla testamentet att Gud ska plantera sitt folk och psalm 92 ger en vacker beskrivning av att vara planterad av Gud:
”De rättfärdiga grönskar som palmer, växer höga som cedrar på Libanon. De är planterade i Herrens hus och grönskar på vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft och vittnar om att Herren är rättvis, min klippa — i honom finns ingen orätt.”
Som så ofta har Bibelns bilder och bildspråk många sidor. På ett sätt är vi planterade i Guds trädgård. På ett annat sätt är vi Guds trädgårdsarbetare. Det sådana dubbeltydigheter som Bibeln så spännande att läsa! Psaltaren och profeterna är fulla av underbart bildspråk som vi kan utforska!
I Johannes evangelium finns en spännande liten detalj i beskrivningen av Maria från Magdalas möte med den uppståndne Jesus. Hon förstår inte först att det är Jesus utan tror att det är trädgårdsmästaren. Jag tror inte att det är en slump att Johannes ger oss den beskrivningen av Jesus. Jag tror att Johannes vill visa att Jesus är Gud själv, den Gud som planterar oss i sitt rike. Jag tror han vill säga att det handlar om uppfyllelsen av texterna i gamla testamentet som handlar om att Gud ska plantera sitt folk på sitt berg, i sin trädgård, i sitt rike. Jag tror att han vill visa att det här är den nya skapelsens morgon som bryter in i vår värld.
Visst är det en vacker bild? Guds rike är som en trädgård! Jesus är en trädgårdsmästare! Och hur är det i en trädgård? Jo, massor av olika blommor, buskar och träd, färger och dofter. Insekter, fjärilar och fåglar. Ett myller av liv! Träd som är vackra att se på och goda att äta av.
För att vrida på den här trädgårdsliknelsen lite till så beskriver Johannes i kapitel 15 hur vi är grenar i vinstocken som är Jesus. Vi är så att säga planterade i Jesus. Vi är alla grenar i hans kropp. Det är i honom vi får vår näring.
När israeliterna hade tågat genom havet var livet definitivt inte en dans på rosor. Det var inte raka spåret till Guds trädgård. Det som väntade dem var en lång lång ökenvandring.
Precis som för israeliterna är livet för oss inte alltid en dans på rosor. Livet kan kanske snarare ibland vara en öken på olika sätt.
Men påskens budskap är att om än det känns som att vi befinner oss i öknen så är vi på väg mot Guds trädgård, den nya skapelsen. Men vi är redan nu grenar i Jesus. Våra liv är planterade i honom. Vi hör hemma i Guds trädgård. I Guds rike.
Jag har tagit med en krukväxt, en ökenros. Jag tycker namnet i sig är en predikan. Det finns rosor i öknen.
Jag vet inte om den här växten kommer att blomma i år. Jag hoppas det men jag vet inte.
På samma sätt vet ingen av oss egentligen hur våra liv kommer att se ut imorgon, i framtiden. Kanske kommer våra liv att blomstra, kanske inte.
Men påskens budskap är hoppets budskap. Det är budskapet om att det finns blommor i öknen. Det kommer den dag då allting ska återupprättas. Den dagen kommer när Guds rike kommer i sin fullhet till jorden som en blomstrande trädgård. Då öknen ska blomstra.
Slaveriet, förtrycket och mörkret, allt det som Farao och Egypten symboliserar har besegrats. Hur våra liv än ser ut så får vi påminna oss, trösta oss med, att vi hör hemma i Guds trädgård där Gud har planterat oss. Vi är rotade i Jesus här och nu.
Vi får påminna oss varje dag att Gud är en Gud som vandrar i sin trädgård precis som han gjorde i Edens trädgård. Precis som han gjorde på Uppståndelsens morgon.
Och ej att förglömma, Gud vandrar med oss också i öknen. Han övergav inte sitt folk under de 40 åren de vandrade i öknen även om de ofta var motsträviga. Bibeln är full med Gudsmöten, viktiga Gudsmöten, kärleksmöten, just i öknen och i vildmarken. Öknen är en viktig plats för Gud.
Gud vill möta oss när vi befinner oss i livets trädgård men lika mycket när vi befinner oss i öknen. Där vill han tala till vårt hjärtas djup.
I vårt mörker vill han tända uppståndelsens ljus.
Den nya skapelsens ljus.
Till sist vill jag läsa Jesajas ord om vad som väntar. Ord fulla av hopp.
Så här skriver Jesaja i kapitel 35:
”Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda!
