Man kan känna sig som en gammal vissen blomma. Inte ovanligt när vårsolen börja lysa och värma. Längesedan det blommade. Kommer knoppar att slå ut någon mer gång?
En vissen blomma med spretiga grenar. Inte mycket att ha. Grått och tråkigt.
Kanske behöver man stanna till. På knä kan man upptäcka något. Något som finns där bakom.
Solen. Ljuset. Värmen.
Solen är en miljon gånger större än jorden. Ändå kan den vila i famnen på en gammal mjölkört.
Hur mycket större är Gud än människan om man nu skulle kunna mäta det? Ändå kan Han rymmas i en människas hjärta. Så liten. Så stor.
Man får vända sig. Luta sig. Värma sig.
Det är så lätt att bländas av prakten, ytan, skenet. Det som syns. Det som räknas.
Inte lätt då att vara en vissen blomma.
Man får påminna sig. Lyssna i stillhet på den röst som viskar:
Jes: 42:4 Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka.
Som så ofta är Guds rike tvärtom. Det lilla och obetydliga är det viktiga.
Det gör inget om man känner sig vissen.
Solen som vilar i blommans utsträckta armar får mig att tänka på en sångtext av Bengt Johansson:
”Du är kärlek lagd i våra händer, Du är våg på våg av barmhärtighet. Du är vinden som kommer från en annan årstid. Du är gryningen som väcker oss till liv. Du fyller våra hjärtan med hopp.”
Den får mig också att tänka på ord ur en adventspsalm:
”Han kommer till sörjande hjärtan, och livet får annan gestalt.”
Till den som känner sig vissen kommer Gud. Till den som sträcker ut sina tomma armar. Till den som törstar. Till den som längtar. Han visar en väg. Han visar sig själv.
Som solen som landat i blommans famn. Så stor. Så liten.
Så outgrundlig.
Så nära.