Hoppets frön

^{iCentrum Efskyrkan Skellefteå 8 mars 2026}

Jesaja 61:1-3

Herren Guds ande fyller mig

ty Herren har smort mig.

Han har sänt mig

att frambära glädjebud till de betryckta

och ge de förkrossade bot,

att förkunna frihet för de fångna,

befrielse för de fjättrade,

att förkunna ett nådens år från Herren,

en hämndens dag från vår Gud,

att trösta alla som sörjer

₃och ge de sörjande i Sion

huvudprydnad i stället för aska,

glädjens olja i stället för sorgdräkt,

lovsång i stället för modlöshet.

De skall kallas »rättfärdighetens träd«,

som Herren planterat för att visa sin härlighet.

Det är på många sätt en oroande och skrämmande tid vi befinner oss i. Många känner en vånda inför den oberäknelighet som råder. Vilka galenskaper ska dyka upp härnäst frågar man sig varje dag. Det är obehagligt. Det är svårbegripligt. Hur har det blivit så här?

Denna söndags rubrik är passande nog ”Den kämpande tron”. Det är på många sätt en kamp att kunna tro på Gud, på mänskligheten, på sanningen och godheten när världen ser ut som den gör.

Men den kämpande tron kan också vara en tro som ger kraft att kämpa just för sanningen och godheten. För en tro på framtiden. För att människor ska kunna känna hopp. Ett hopp trots allt.

Bibelns författare väjer inte för de svåra och jobbiga tankarna och känslorna när de ser sakerna som händer i sin omvärld. Profeterna går i sina texter hårt åt makthavare som försummar de svaga och små i samhället. Makthavare som gravt missbrukar sin ställning. Som söker militära allianser i stället för att söka Gud.

Profeterna talar om avgudadyrkan som i sin tur leder till våld och övergrepp. Avgudarna, de man tillber, var desamma då som nu, pengar, sex och makt. I dessa avgudars namn tog man sig rätten att utnyttja och förtrycka de svaga. Det gick så långt att man till och med offrade sina egna barn, man brände dem i Gehennas dal.

Det får mig att tänka på dagens människohandel och trafficking som omsätter sådana fruktansvärda mängder pengar och utsätter många miljoner både vuxna och barn för en oerhörd förnedring och brutalitet. Det får mig också att tänka på Epstein-härvan och den förfärande barnpornografin.

Barn offras idag på begärets altare. Likaså har maktlystnaden och girigheten sina altare där människor offras varje dag.

Det är mörkt. Det är tungt.

 Men mitt i allt detta mörker är det för mig tröstande att läsa ur dessa  profeters texter som talar om vad Gud känner inför allt detta.

Jesaja 1:16-17: Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Det här är förhållandevis milda ord. Det finns mycket skarpare och hårdare texter hos de flesta av profeterna. Jag har ibland haft svårt för dessa texter med hårda domsord. Nu förstår jag lite mer anledningen till att de finns där. Inför världens grymhet och orättfärdighet vill man bara skrika ibland. Då kan man behöva ta till grova bilder för att uttrycka sina känslor.

Profeterna höjer sin röst mot orättfärdigheten och i Psaltaren blir dessa ord till bön som vi får göra till också våra böner. Där finns böner som är väldigt öppenhjärtiga och jag tänker att eftersom de finns i Bibeln får vi också be med sådana här ord.

Till exempel från Psaltaren 58: 2–7:

Skipar ni verkligen rätt, ni mäktiga?

Dömer ni människorna rättvist?

Nej, ni handlar med ont i sinnet,

ni sprider våld över jorden

De gudlösa är avfälliga sedan födseln,

från sin första stund går lögnarna vilse.

Deras gift är som ormars gift,

de liknar en kobra som gör sig döv

₆och inte hör ormtjusaren,

inte den förfarne besvärjaren.

Gud, krossa tänderna i deras mun,

bryt lejonens käkar, Herre!

Gud behöver inte våra fromma fraser. Jag tror han vill ha vår ärlighet och vår öppenhjärtighet. Vi får uttrycka vår ilska och vår förtvivlan över sakernas tillstånd. Vi får ta hjälp av människor som känt likadant som vi redan för flera tusen år sedan.

Ungefär en tredjedel av Psaltarens psalmer är klagopsalmer och det tror jag är av en anledning. Vi behöver dessa böner. Oavsett om det gäller världspolitiken eller vårt eget liv, våra egna problem och saker i vårt liv som känns svåra. Vi behöver få uttrycka sorg, vrede, frustration, förtvivlan och besvikelse inför Gud.

Jag tror det är hälsosamt. Jag tror vi behöver börja där. Jesajas ord i kapitel 61 gör just det. Börjar mitt i det svåra. Mitt i kampens verklighet.

En liten grupp människor fanns kvar i det av Babylonierna raserade brända Jerusalem. En liten sörjande modlös skara som inte förstod det som hänt. Som inte förstod hur de kunde finnas en framtid. Som kämpade för att tro i en värld som brutit samman. Mitt i en sådan verklighet, mitt i ruinerna, kommer Jesajas ord.

Mitt i vår verklighet kommer Jesu ord när han citerar just dessa ord av Jesaja i Nasarets synagoga i början av sin verksamma tid.

Ord av hopp till de betryckta, de förkrossade, de fångna. Till dem som kämpar för att kunna tro på något annat än det de ser runt omkring sig.

Glädje och frihet.

Mitt bland ruinerna.

Det här är inget framgångsteologiskt budskap. Det handlar inte om att krampaktigt bekänna något så att det ska bli verklighet. Det handlar inte om att sjunga 20 lovsånger för att bli glad.

Det handlar om den som talar tröstens ord.

Det handlar om Jesus.

Vi brukar tala om det som Jesus gjort för oss, att han har dött och uppstått för oss. Men han har inte bara gjort något för oss. Han lever, lider, dör och uppstår med oss.

Nya testamentet talar om att vi är i Kristus och att han är i oss.

Jesus lever med oss. Därför finns det hopp för den som kämpar med livet och tron.

Jesus lider med oss. Därför finns det tröst för den som befinner sig mitt i lidandet.

Men även när Jesus är nära kan livet göra ont. Och ibland lägger vi fler bördor på oss själva än vi behöver.

Det finns något som kallas sekundärt lidande. Det handlar om de tyngande tankarna på att allt svårt i livet och alla problem måste förklaras, att allting har en orsak, att allting går och bör åtgärdas. Ofta lägger det sekundära lidandet skulden på en själv. Det ger dåligt samvete för att jag inte gör mer.

Primärt lidande är att sörja, vara trött, förtvivlad, upprörd över tillståndet i världen. Sekundärt lidande är att tänka att jag är misslyckad eftersom jag känner som jag gör, det är tvånget från mig själv eller från andra att jag ska rycka upp mig, tänka positivt, att ta tag i mitt liv.

Att just jag ska rädda hela världen.

Det dåliga samvetet.

Jesus lägger aldrig sekundärt lidande på våra axlar. Han lyfter av det. Han lyfter av skulden och skammen och det dåliga samvetet.

När skulden och kraven lyfts av, kan vi fundera på: vad kan jag faktiskt göra utan att bära hela världen på mina axlar?

I stället för att söka förklaringar till varje pris, kanske det är mer hälsosamt att fråga ”vad kan jag göra för att trots allt hålla fast vid det goda? Vilka små saker kan jag göra? Hur kan jag tända ett ljus i det mörker jag inte förstår?

Har ni hört talas om fjärilseffekten? Mycket små förändringar, som till exempel en fjärils vingslag kan leda till stora och oförutsägbara effekter i framtiden. Fjärilens vingslag påverkar vädersystemen och den pyttelilla ”luftpuffen” från fjärilens vinge kan i slutänden bli till en storm på en helt annan plats.

Jag tycker det här är en väldigt bra bild. Vi sår små frön som inte ser mycket ut för världen men dessa kan bära frukt längre fram på sätt som vi inte har en aning om.

Kanske är det så vi ska försöka tänka när vi känner oss bedrövade över allt som händer i världen eller när det gäller det som är svårt i vårt eget liv.

Det kan kännas hopplöst, det kan kännas som att ingenting händer och att ingenting någonsin blir bättre.

Men vi gör det lilla vi kan, hur litet och obetydligt det än verkar. Som en fjärils vingslag kan det få långgående effekter på ett sätt vi just nu inte har en aning om.

Ibland vet vi inte ens om att det vi gör är att så ett frö.

Tänk på hur Jesus ordnade middag för flera tusen människor av bara några bröd och fiskar! Det låter ju helt orimligt men likväl hände det!

Jesus gör något med det vi har. Jesus gör något av det vi gör.

Det lilla kan verka obetydligt. Men i Jesu händer blir det mer än vi kan ana.

Bredvid infarten till mitt hus finns en grusyta som inte fyller någon som helst funktion. I själva gruset, i det väldigt torra och ogynnsamma läget, har det hänt spännande saker. För några år sedan dök en vit backsippa upp. På något sätt har ett frö landat där och grott. Nu har den vuxit sig riktigt stor och fin med vackra vita blommor, ludna mjuka blad och sedan fantastiska rufsiga fröställningar.

I somras dök det upp flera stycken små backsippebarn lite här och där i gruset. Jag undrar hur länge de fröna har legat där i gruset och väntat på att börja gro?  Även andra små blommor har börjat dyka upp och sprida ut sig. Min egen lilla grusöken har blivit till en predikan som jag går och tittar på lite nu och då under sommaren.

Den talar om att i det torra ofruktsamma växer det tåliga och hållbara fram. Den talar om de kämpande fröna som finns där. De gror långsamt men de växer upp till tåliga växter när de väl gror.

De blir till något vackert.

Och jag tänker att den sunda kämpande tron handlar om just detta. Att vi får vila i att det är Jesus som gör något av det lilla vi har. Av det lilla vi gör. Som ett frö. Även i det till synes torra och livlösa. I det hopplösa.

Då behöver vi inte gripas av ångest och dåligt samvete för att vi inte gör mer. Världens väl och ve vilar inte på våra axlar.

Vi får inspireras av fjärilseffekten, vi får tänka på Jesu brödunder. Vi får tänka på de små fröna som gror i gruset.

Vi gör det lilla vi kan. Vi sår små frön.

Kanske får vi ingen förklaring på allting men vi gör det lilla vi kan. Det lilla vi klarar just nu.

Vi lägger vårt frö i Jesu händer. Han blåser på det och någonstans börjar något gro. Kanske inom några dagar. Kanske om flera år.

Kanske nära. Kanske långt bort.

Den kämpande tron sår frön av godhet och sanning. Den kämpande tron vet samtidigt att resultatet är i Guds händer, inte i våra.

”Kanske är det just detta Jesaja menar när han talar om rättfärdighetens träd sådana som Gud själv planterar, som växer långsamt, men bär liv.” ”De skall kallas rättfärdighetens träd, som Herren planterat för att visa sin härlighet.”

Den kämpande tron, den bärs av hoppet som burit genom tusentals år:

”De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.” (Psaltaren 126:5-6)

Amen