Predikan i Bergsbykyrkan 6 april 2025 Femte söndagen i fastan — Försonaren
Apostlagärningarna 4:1–14
Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män.
Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: »Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?« Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: »Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.«
När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig. De kände igen dem som följeslagare till Jesus, och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa.
Jag har valt att predika över episteltexten idag men evangelietexten får bidra med en frågeställning:
–Vad gör vi med Jesus när han kommer till oss?
Episteltexten får bidra med en andra frågeställning:
–Vad eller vem är hörnstenen i våra liv?
De två frågorna ska vi fundera på idag.
I evangelietextens liknelse om vingården sänder Fadern som sista utväg sin älskade son men han blir dödad och utslängd ur vingården. Arrendatorerna ville inte veta av vingårdens ägare, ville inte se sin roll och ta sitt ansvar som arrendatorer.
Vad gjorde de när sonen kom till dem? De dödade honom.
Girighet var deras hörnsten. De ville ha vingården för sig själva. De ville ha hela vinsten.
Det som hänt just innan berättelsen i Apostlagärningarna 4 är att Petrus och Johannes botat en lam man vid Sköna porten. Denne man var inte särskilt lågmäld av sig utan han hoppade runt och prisade högljutt Gud. Det var svårt för någon att missa vad som hade hänt. Petrus höll sedan en frimodig predikan om att det var tron på den uppståndne Jesus som gjort mannen frisk. Petrus förklarade att i Jesus har det som utlovats i skrifterna gått i uppfyllelse. Jesus var den utlovade Messias, kungen och befriaren. Petrus uppmanade folket att vända om eller snarare att vända tillbaka till Israels Gud.
För de religiösa ledarna blev det här för mycket, på tok för mycket! Det var ju de som förvaltade och förklarade skrifterna för folket. Det var ju de som visste vad som var rätt och fel, hur Gud skulle handla. Inte några enkla män som Petrus och Johannes!
Så de frågar:
-Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?
Och det var ingen vänlig fråga. Det var en hotfull fråga.
Det slår mig gång på gång när jag läser evangelierna hur de religiösa ledarna kunde vara så blinda för det goda Jesus gjorde. Varför kunde de inte se det goda i att människor blev helade och upprättade? Varför kunde de inte tro att det var Gud som låg bakom?
Vad gjorde de religiösa ledarna när Jesus kom till dem? – De förnekade, kunde inte se, ville inte se. Ville inte låta sin världsbild förändras. Vågade inte riskera vad nya tankar skulle kunna innebära. Gott blev ont och ont blev gott. Sanning blev lögn och lögn blev sanning.
Kontroll, position och rädsla var deras hörnsten.
Men Petrus höll ännu en frimodig predikan som slutade med orden:
Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.
Det finns inget annat namn, ingen annan person än Jesus som kan rädda oss.
Petrus som nu var så frimodig hade verkligen genomgått en förvandling när det gällde hans syn på vem Jesus var och hur Jesus makt såg ut.
I Matteus 16 berättas om hur Petrus först bekänner att Jesus är Messias och Guds son för att i nästa stund försöka hindra Jesus från att göra det han kommit för att göra, att lida, dö och att uppstå.
Petrus verkade vid det här tidigare tillfället ha haft en helt annan bild av vad Messias uppgift var än att den skulle innebära lidande och död. Petrus verkar i sitt tidigare liv ha trott att Messias ankomst handlade om seger på världsligt vis med världsliga maktmedel. Petrus tycks ha trott på världslig framgång. Han trodde inte på någon makt i svaghet!
Det är lätt för oss att tänka att han borde ha vetat bättre men kanske gör vi själva samma misstag ibland?
Hur lätt är det inte för oss att tro och lita på världsliga vägar framåt? Hur lätt är det inte att tänka att vi måste fixa allting själva? Att det hänger på vår kraft. Att vi måste vara starka och handlingskraftiga. Nästan så att vi måste hjälpa Gud på traven. Att kyrkan måste hålla sig väl med makthavarna på samma sätt som de religiösa ledarna på Jesu tid ville hålla sig väl med Rom.
Ett tydligt nutida exempel på det här ser vi just nu i USA där många kristna till varje pris försvarar ledare som är så långt bort från vad Jesus undervisade om, som är så långt bort från vad Bibeln säger om hur ledare ska vara som det överhuvudtaget går att komma. Där sanning blir lögn och lögn blir sanning. Där ont blir gott och gott blir ont. Som de religiösa ledarna på Jesu tid tycks man förblindade av makt, styrka och framgång.
Vad gör dessa människor när Jesus kommer till dem?- Utnyttjar honom för sina egna syften och sin egen politiska agenda.
Makt, styrka och inflytande är deras hörnsten.
Petrus kom att få en ny förståelse av Jesus. Efter att ha förnekat Jesus tre gånger får han möta Jesu nåd och barmhärtighet. Han får se vem Jesus verkligen är. Han får se att Jesus inte är den som kommer med makt och vapen. Jesus är den som kommer underifrån. Jesus är den som kommer till de små och obetydliga, inte till maktens män. Jesu makt är den utgivande kärlekens makt.
Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.
Inget annat namn kan rädda oss. Luther skrev så här i sin stora katekes:
–Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?
Svar: En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.
Får Jesus vara den sanna hörnstenen i våra liv?
Den som vi väntar oss allt gott av och som vi tar vår tillflykt till i vår nöd?
Idag när temat är försonaren, påminns vi om att Jesus är den som försonar oss med Gud, som helar den brustna gemenskapen. Men försoningen har också andra riktningar. Det handlar om försoning med oss själva, med andra och med skapelsen.
Jesus har burit all vår skuld och skam, vi får lämna den till honom och han befriar oss. Han helar vår relation till oss själva. Han hjälper oss i vår relation till andra människor. Försoningen inspirerar oss till att ta hand om skapelsen som också har del i försoningen.
2 Korintierbrevet 5:18-20 (SFB15)
Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus.
I B2000 står det ”han har ställt mig i försoningens tjänst” men på grekiska står orden i plural. Det handlar om oss alla, inte vissa utvalda. Jesus har försonat oss med Gud så att vi alla i vår tur kan stå i försoningens tjänst. Hur mycket behövs inte sådana människor idag i vår så splittrade värld? Som står upp för det sanna, det rättfärdiga och det rätta? Som verkar för försoning?
Vissheten om att vi är försonade med Gud genom Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd kan ge oss drivkraften till att arbeta i försoningens tjänst. Att bära försoningens budskap vidare. Att stå upp för gemenskap, inte det som splittrar.
Det är lätt att känna när världsproblemen är så gigantiska så spelar det ingen roll vad lilla jag gör. Men jag tror att det är jätteviktigt att vi alla tänker att det lilla vi gör faktiskt har betydelse. Att det spelar roll vad jag gör mot mina medmänniskor, hur jag pratar om andra, att jag säger ifrån om någon pratar illa om någon annan på jobbet, att jag delar med mig av det goda jag har.
Och jag tänker att all verklig förändring börjar underifrån, i det lilla. Vi har ingen aning vad våra små handlingar kan betyda, men de betyder något för oss och de betyder något för dem vi gör gott emot. Det är ett sätt att stå emot mörkret. Det är ett sätt att bevara vårt sinne och vårt hjärta. Det är ett sätt att stå i försoningens tjänst.
Jag läste några kloka ord av Björn Wiman i DN i morse: ”Det enda motmedlet mot en tyrann som tror sig vara utvald av Gud är att människorna blir mer mänskliga”.
Jag tror det är ett motmedel mot mycket ondska, att människorna, att vi, blir än mer mänskliga.
Jag tror att vi behöver varandra mer än någonsin i denna mörka oroliga tid. Församlingen är en fantastisk möjlighet till gemenskap, till att stötta varandra. Att vara kristen, att följa Jesus, är något mycket mer kollektivt än vi vanligtvis tänker. Det handlar inte bara om mig och min personliga relation till Gud utan det handlar om vår gemensamma relation till Gud som Guds församling. Det handlar om vår gemensamma relation till vår värld, till skapelsen. För att vi ska kunna stå stadigt kan församlingen och den kristna gemenskapen vara en möjlighet att få dela tron med varandra, församlingen kan få vara en plats där vi får möjlighet att be tillsammans för varandra, för vår värld och vår uppgift i världen. Och det är också en plats där vi får dela våra tvivel och våra frågor. Det är en sådan rikedom att kunna få göra det. I församlingen får träna på att leva i försoning med varandra i praktiken. Gemenskapen i församlingen kan få vara det som ger kraft och ledning för hur vi ska leva i vår vardag.
Så vad gör vi med Jesus när han kommer till oss?
Kanske ska vi i stället fråga:
Vad gör Jesus med oss när han kommer?
Han är hörnstenen, den fasta grunden vi kan bygga våra liv på.
Han är den som räddar oss från ondskans och mörkrets makter.
Han är den som försonar oss med Gud och sänder oss ut i försoningens tjänst.
Försoning med Gud, oss själva, andra människor och med skapelsen.
Det gör han för oss.
Det vill han göra genom oss.
Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.