Parkeringstillstånd

Skellefteå landsförsamlings kyrka. Den vackraste av alla kyrkor. Så många minnen, både glada och sorgsna.

Men vacker eller ful, det är insidan som räknas, det som ryms inom väggarna, både de bokstavliga och de bildliga väggarna.

En skylt som visar att här får den som är rörelsehindrad parkera. Och jag tänker att det är en bild för vad kyrkan är och ska vara. En plats för de rörelsehindrade. Även om de flesta av oss inte är fysiskt rörelsehindrade så har vi annat som hindrar oss. Kanske kan man säga att vi lite till mans är själsligt och andligt rörelsehindrade. Vi är inte så fria som vi kanske vill ge sken av. Gamla sår, svåra upplevelser, känslan av att inte duga, rädslan för vad andra ska tycka. Att andra inte ska tycka om mig. Allt sådant som gör att jag inte gör det jag egentligen skulle vilja. Att jag inte vågar ta steget ut i det okända. Att rädslorna styr.

För oss som känner så ibland är kyrkan en plats att gå till med alla dessa jobbiga tankar och känslor. Och nej, det måste inte vara det fysiska kyrkan även om den är viktig. Kanske är naturen en slags kyrka för någon där Gud talar till hjärtat.

Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att kyrkan eller församlingen är och ska vara en gemenskap. Det är inte meningen att vi ska klara av oss på egen hand. Tillsammans vågar vi lite mer.

Dagens rubrik är ”Sänd mig”. Lite missvisande kanske, eftersom det snarare är Gud som sänder. Bibeln är inte full av ivriga människor som säger ”sänd mig” på det sätt som Jesaja gjorde. Snarare var många ganska motsträviga. Och inte var det några lätta uppgifter de fick heller.

Men jag tänker att Gamla testamentets profeter som verkligen fick ge upp allt och göra sådant som fick det oförstående folket att håna och skratta åt dem, dessa profeter måste ändå ha känt att på något sätt var det ändå värt det. Att det fanns något som gav dem mod att gå på okända läskiga vägar.

Och om dessa profeter fick mod att med hela sina liv åskådliggöra det Gud ville ha sagt kanske jag törs be om en liten gnutta mer mod i alla fall? Kanske törs jag be om att bli lite mindre själsligen och andligen rörelsehindrad? Lite friare att gå efterföljelsens väg?

Kanske är hemligheten att vi vågar bekänna våra ”rörelsehinder” för varandra och då upptäcker att vi är ganska lika? Att tillsammans så kan vi hjälpas åt?

En parkering för rörelsehindrade är oftast placerad riktigt nära den aktuella lokalen. Kanske kan det vara en bild för att Gud vill att vi ska komma nära med allt det som hindrar oss.

Och så står det ju ett telefonnummer till ett säkerhetsbolag på skylten. En påminnelse om att vi inte är utlämnade till att klara oss själva. Det finns hjälp att få. Av Gud och av varandra.

Vi är i trygga händer.

Vi får vara trygga händer för varandra.

Alla har vi parkeringstillstånd hos Gud.