Det perfekta livet

Jag tycker att det är lite roligt och intressant att kolla på bilder och läsa i husannonser. Inte för att jag har tänkt flytta men dessa annonser får en att fundera lite. Har alla verkligen sådär fint hemma eller är det bara en tillfälligt stylad fasad som visas? Och sedan språket i annonserna, det liknar ju inget annat. Högtravande beskrivningar av charmiga bostäder för den aktiva familjen. Husen är mysiga, har atmosfär och balkong eller uteplats att njuta med vännerna på under varma sommarkvällar. Nyss läste jag om ett hus som kan uppfylla alla drömmar om ett perfekt hem. Dessutom är det inte bara ett hus, det är en livsstil enligt annonsen. Kära nån, tänker jag. Kan ingen skicka mäklarna på skrivarkurs så de slutar använda dessa kaskader av överdrivna beskrivningar som ska locka spekulanter med lyx, mys och extra allt.

Är drömmen om det perfekta hemmet så stark hos så många? Ja, kanske är den det. En del hus i min närhet har totalförvandlats på insidan trots att det inte var något fel på hur de såg ut innan. Kanske var det bara fel färg på köksluckorna som föranledde den totala köksomvandlingen?

Det skaver lite när jag ser allt detta. Är ytan så viktig? Kan inte ett fint hem vara ett hem med lite skavanker men där det viktiga är att man mår bra och trivs? Inte att allt ska vara tip top vitt och fräscht?

Temat för i helgen är kallelsen till Guds rike. Det annorlunda rike där andra prioriteringar gäller. Där det inte är fasaden som spelar roll. Evangelietexten från Lukas 14: 15-24 utgörs av en liknelse om en fest där de som först blev inbjudna hade alla möjliga ursäkter för att inte komma. Det var viktigare att ta hand om sina ägodelar än att komma på festen. Mannen som bjudit in till festen blev vred och sa till sina tjänare att i stället gå ut på gator och gränder och hämta fattiga, krymplingar, blinda och lytta.

Ibland undrar jag om allt vårt bestyr kring våra ägodelar, hem, stugor, bilar, båtar och allt vad det kan vara, gör att vi riskerar att missa festen? Inte festen på den mysiga altanen med sjöutsikt men festen eller kanske kan man säga glädjen i att tillhöra ett annat rike? En tillhörighet som gör att jag kan glädja mig åt det jag har men samtidigt veta att om jag skulle förlora allt så är min trygghet någon annanstans?

Guds rike handlar om att ge alla plats. De fattiga, de faderlösa, främlingarna och änkorna som det så ofta beskrivs i Gamla testamentet. Att dela med sig. Att leva tillsammans. Att leva i Guds familj. En helt annan livsstil.

Mannen i liknelsen greps av vrede när de inbjudna inte ville komma. Jag tror jag kan förstå känslan. En förtvivlan över felaktiga prioriteringar.

Undrar om Gud känner vrede över våra prioriteringar ibland? Jag vill inte tänka den tanken, men kanske bör jag göra det?

Kallelsen till Guds rike är livets viktigaste kallelse. Att leva i det riket inte lätt alla dagar. Ibland är lockelsen till det ”perfekta livet” stor. Lite nyare, lite fräschare, visst skulle det göra livet bättre?

Men jag tror, att vill man leva ett liv fyllt av mening och mål finns det inget bra alternativ till Guds rike. Där finns utmaningar och uppgifter så det räcker till. Där finns glada dagar och ledsna dagar. Hopplösa dagar men också hoppfulla dagar.

Och jag vill tro att det perfekta livet är att inse att det imperfekta är helt perfekt för Guds rike.