Under ett träd

Satt en stund nere vid älven under ett träd klätt i den ljuvligaste försommargrönska. Den färg som är vackrare än alla andra gröna färger. Den varma vinden susade i löven och smekte min hud. Så underbart och samtidigt så smärtsamt på något sätt.

Kanske var det Guds vind. Guds ruach.
Vinden, andedräkten, Anden. Den som ger liv. Den som gör världen ny. På nytt och på nytt.

Det är pingst och vi talar om Anden. Den som blåser in Guds liv i oss likt Gud blåste in liv i människan i skapelsens början.

Anden som gör att Guds närvaro flyttar in i vårt liv så att Gud inte längre är en princip eller en doktrin att förhålla sig till. Anden som gör att Gud blir vår vän.

Johannes beskriver i sitt första kapitel hur Jesus vilar i Guds famn. Nära fadern.

Senare säger Jesus:

”»Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.” I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?”
‭‭(Johannesevangeliet‬ ‭14‬:‭1-2‬ ‭)

Är det platsen i Guds famn, nära Guds hjärta Jesus talar om?
Inte som en plats långt borta i en annan tid, på en annan plats utan en plats för oss just nu och här?

Är det den platsen Anden bereder i vårt hjärta när pingstens under sker?

Platsen nära Guds hjärta flyttar in i vårt hjärta. Inte som något som i första hand ska analyseras, tolkas och förstås.

Vissa saker kan bara upplevas.

Som den varma vinden under ett försommargrönt träd.

Men så den där smärtsamma känslan. Eller kanske är det något slags vemod.

Kontrasten mellan det outsägligt vackra och livets verklighet. Allt som inte är så vackert som som jag skulle vilja.
Livets förgänglighet.

Och allting i vår omvärld där lögn och hat härjar.
Det känns så smärtsamt att kärlekens och sanningens Ande nekas tillträde till så många platser. Till så många hjärtan.

Men kanske är min viktigaste uppgift att låta mig smekas av vinden. Låta Anden blåsa liv i mitt liv och sedan lita på Andens skaparkraft.

Om naturen som för inte så många veckor sedan var frusen och död, nu sprudlar av liv som väller fram, vad kan då inte livets Ande göra med frusna hårda hjärtan?

Och kanske kan vi var och en få vara små livgivande vindpustar i världen?

Sådant kan man fundera på under ett träd.