Det blev en påskhelg med snuva och feber. Inga glada påskrop detta år.
Men jag har legat på soffan i det solvarma uterummet. Jag har lyssnat på det smältande vattnets glada porlande. Jag har tagit försiktiga steg på den små fläckarna av barmark närmast huset.
Också ett slags påskrop om uppståndelsens glädje. Våren kommer!
En av de finaste bilderna av uppståndelsen är när Maria från Magdala möter den uppståndne Jesus och tror att det är trädgårdsmästaren. Jag tror att den bilden säger något fundamentalt viktigt om Gud. Jag tror att den bilden säger något fundamentalt viktigt om människan.
Människan skapades inte odödlig i ett paradisiskt tillstånd. Den bibliska bilden är betydligt mer realistisk än så. Av stoft från marken formade Gud människan. Adam ”människan” symboliserar oss alla. Jordlingar formade ur jorden. Haadam från haadamah. הָֽאָדָ֗ם från הָ֣אֲדָמָ֔ה. Var och en skapade av förgängligt stoft. Stoft i vars näsborrar Gud blåser liv. Livets andedräkt.
Så skapar Gud den vackra trädgården med underbara träd. Ljuvliga att se på och goda att äta av. (1 Moseboken 2: 9) Från landet utanför tar Gud människan och sätter henne i denna trädgård full av möjligheter.
Guds första bud till människan är: av alla träd i trädgården ätande må du äta men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta.
Vilket erbjudande! Av allt det fantastiska i trädgården finns det bara ett träd att undvika. Hur svårt kan det vara? Jättesvårt, visar det sig.
När man på hebreiska verkligen vill poängtera något upprepar man ett verb två gånger vilket ibland översätts med ”sannerligen” men oftast försvinner det obemärkt förbi i våra svenska biblar. Här är det som att texten verkligen vill säga oss att det finns så mycket gott, så det är bara att ta för sig. Smaka och njuta. Ätande må du äta!
Men så var det det där enda trädet. Söka sin egen vishet. Välja sin egen väg. Sitt eget bästa. Hur ofta tar vi inte av den frukten? Hur frestande är den inte? Har Gud verkligen sagt?
Möjligheternas trädgård blev misslyckandets trädgård. För att säga det på engelska så var det inte så mycket ”the fall” som ”the fail”. Ett misslyckande som ledde tillbaka till landet utanför. Till stoftets värld. Innan människan fått möjligheten att smaka den godaste frukten av dem alla. Den från Livets träd.
Men så kom den dagen då Maria trodde hon mötte trädgårdsmästaren. På sätt och vis var det faktiskt det hon gjorde.
Den ende som vandrat på jorden utan att äta av kunskapens träd. Som aldrig valde sin egen väg framför andras bästa. Som aldrig gick förbi. Som aldrig vände bort blicken.
Han som gjort så att vägen tillbaka till trädgården öppnats igen. Han som lyfter oss ur stoftet. Han som vill vara livets träd för oss.
Och jag tänker att varje gång vi gör som han gjorde visar vi på smaken och doften från trädgården vars namn betyder glädje och välbehag. Då väljer vi livets träd istället för den egna vishetens träd.
Varje gång vi stannar till och inte går förbi. Varje gång vi lyssnar. Varje gång vi ser. Varje gång vi öppnar våra händer.
Gud, påminn oss om det!
Jag önskar så mycket att våra ord, våra blickar och våra händer skulle vittna om hoppet om ett liv i möjligheternas trädgård!
Jag önskar så mycket att vi varje dag skulle komma ihåg att Gud är en Gud som vandrar i sin trädgård och att vi får vandra med honom där! (1 Mos 3:8)
För att säga det på hebreisk svenska: det önskande önskar jag!
On the third day the friends of Christ coming at day-break to the place found the grave empty and the stone rolled away. In varying ways they realized the new wonder; the world had died in the night. What they were looking at was the first day of a new creation, with a new heaven and a new earth; and in a semblance of a gardener God walked again in the garden, not in the cool of the evening, but in the dawn.”
–G.K. Chesterton