Jag har satt vitlök i helgen. Cledor, Germidour och Thermidrome. Vackra namn. Satte vitlök för första gången förra hösten och nu blev det ännu fler. Jag längtar redan till nästa sommar för att se resultatet.
Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att odla. Kanske delvis beroende på att de hus jag bott i aldrig haft ett färdigt trädgårdsland att ta över. Det har krävts för mycket ansträngning.
I somras, ja, egentligen förra hösten hände något. Jag fick ett il som man säger. Jag började gräva. Det är något djupt tillfredställande med den fysiska ansträngningen i att gräva i jorden. Gräva ett nytt trädgårdsland, att så och plantera. Det är en särskild sorts lycka att se när de pyttesmå frön som petas ner i jorden en dag växer upp till något stort och frodigt. Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras över att ett litet frö kan bli till något stort. Något vackert. Hur kan så mycket rymmas i ett så litet frö?
En sådan glädje att kunna gå hämta något som kan bli till en måltid av det jag själv sått. Kanske är det för att jag knappt gjort det förut som jag blir så glad av det men det är verkligen förunderligt.
Jag tycker kyrkan borde lyfta fram den andra skapelseberättelsen, den som handlar om Edens trädgård mycket mer än man gör. Jag tror den behövs. Jag tror dess budskap behövs otroligt mycket.
Adam skapas ur jorden. Adam betyder människa på hebreiska. Jord heter adamah. Haadam skapas från haadamah. Går det inte att se en gudomlig tanke bakom det? Kanske borde vi kallas oss ”jordlingar” i stället? Jordlingar som kommer ur jorden skapade av Gud. Jordlingar som sattes i trädgård direkt efter skapelseakten. Första uppdraget var att arbeta i en trädgård.
Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. (1 Moseboken 2: 15)
Kanske är glädjen över att gräva, så och plantera en aning från den trädgården? Det grekiska ordet paradis betyder faktiskt inte paradis utan trädgård. Vi har bara missförstått det. Paradiset är inte en överjordisk himmel någonstans. Paradiset är en trädgård. En trädgård som var, en trädgård som är och en trädgård som kommer.
När Abraham får sin kallelse att lämna sitt hem och sin familj talas det om en välsignelse för alla folk på jorden. Här dyker haadamah upp igen. Välsignelsen är för alla markens barn. Det är sådant man kan behöva fundera på en stund.
I Gamla testamentet är människan och marken nära förknippade med varandra. Vad människorna gör påverkar marken, djuren och naturen. Jeremia talar i kapitel 4 om människornas ondska och i samband med det skriver han att ”Alla himlens fåglar har flytt” och att jorden sörjer. I slutet på 2:a Krönikeboken när israeliterna förs bort till Babylon efter många år av våld och ondska talas om att landet ska få ta igen sina förlorade sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbat, tills sjuttio år hade gått.” (2:a Krönikeboken 38:21) När människorna var borta fick landet vila. Man kan undra vad människorna hade gjort med marken.
Vad gör vi med marken, med jorden?
Om Jeremia hade levt idag, vad hade hans budskap varit till oss? Att vi måste vända om för att jorden sörjer?
I somras tänkte jag ibland när jag gick omkring på gården och pysslade med rabatter och grönsaksland att även om jag denna sommar inte varit längre än några mil bort så har jag en bit av Edens trädgård här hemma. Inte för att det är någon speciell trädgård, den är högst vanlig och har massor med maskrosor och annat ogräs. Men just det att se hur det växer, att titta på en vacker blomma har något paradisiskt över sig. På något sätt kändes det som att det ändå betyder något att gräva och att odla. På något sätt ger det en aning av en annan trädgård. Man behöver inte åka långt bort för att finna den.
I morse gick jag ner till älven och stod länge och tittade på alla gäss och svanar som samlats på ängarna på andra sidan. Det är ett skådespel, som att stå vid en högtrafikerad flygplats med ständiga starter och landningar.
Fåglarna på ängen får mig att tänka på Jeremias ord:
Mitt folk är dårar, de vill inte veta av mig. De är barn utan allt förnuft. De begriper sig på att göra det onda, men att göra det rätta förstår de inte. Jag ser på jorden – den är öde och tom, på himlen – där finns inget ljus. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt.
Hur vore det om inte fåglarna flög över himlen, om vi inte hörde deras sång?
Jag vill inte att alla himlens fåglar ska fly. Jag vill höra dem skränande flyga över huset varje vår och varje höst. Jag vill se småfåglarna i rönnarna bakom huset.
I marken vill jag så mina små frön som ett vittnesbörd om att paradiset är en trädgård. Som en påminnelse om att det stora kommer ur det mycket lilla.
Och så vill jag hålla fast vid hoppet att det kommer en ny dag i en ny trädgård.
Förkunna bland folken: Herren är konung! Världen står fast, den kan inte rubbas. Han dömer folken med oväld. Må himlen fröjdas och jorden jubla, havet brusa och allt det rymmer, marken och allt den bär må glädja sig. Då skall alla träd i skogen jubla inför Herren – se, han kommer, se, han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda trofast över folken. (Psaltaren 96: 10-13)
