Helgens text om Jesu möte med den samariska kvinnan vid brunnen är en text med så många bottnar, så mycket symbolik. En text med rötter långt bak i den bibliska historien. En otroligt stark och viktig text.
Nuförtiden träffar många sin partner via datingsidor och appar av olika slag. På Bibelns tid gick man till brunnen. Abraham sände sin tjänare för att finna en hustru till Isak. Vid en brunn fann han Rebecka. Jakob mötte Rakel vid en brunn. Likaså mötte Moses Sippora vid en brunn. Själva mötet följer oftast ett mönster i flera steg.
• Någon reser till främmande land.
• En man och en kvinna möts vid en brunn.
• Någon öser upp vatten.
•Kvinnan springer hem och berättar om främlingen som kommit.
• Kvinnans familj visar gästfrihet mot främlingen.
• De två parterna förenas.
Det är nog inte en slump att Jesu möte med den samariska kvinnan beskrivs som det gör. Det är nog inte en slump att det utspelar sig vid Jakobs källa. Att mötet skedde mitt på dagen har nog mindre att göra med att kvinnan skulle vara utstött ur gemenskapen än att Jakobs och Rakels möte också skedde mitt på dagen. Det är meningen att vi ska koppla ihop berättelserna. Det är meningen att vi ska se att det är en kärlekshistoria.
Lukas 24:44 Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.
Berättelserna i Gamla testamentet leder tankarna framåt. Dessa möten vid brunnar blir en slags prototypiska händelser som till slut finner sin sanna mening i ett oväntat möte vid en brunn i ett oväntat land.
Judarna ville inte ha med samarierna att göra. De var ett blandfolk som byggt sitt eget tempel på berget Gerissim. Ett tempel som sedan förstördes av judarna 129 f.Kr. Samarierna fortsatte att tillbe på berget ändå men judarna tog helst en omväg runt Samarien för att slippa möta de människor de föraktade.
Hur anmärkningsvärt är det då inte att Johannes använder ett språk som anspelar på bröllop och förening? Detta är dessutom det längsta samtal som Jesus har med en kvinna. Ett så viktigt samtal!
Kvinnan hade haft fem män. Eftersom det bara var män som fick begära skilsmässa säger det ingenting alls om hennes moraliska bakgrund. Kanske hade hon blivit änka fem gånger. Kanske hade hon blivit lämnad fem gånger. Vi kan bara gissa vad hon hade varit med om. Nu hade hon dock någon som inte var hennes man, den sjätte mannen. Kanske finns han med som kontrast till den sjunde mannen, Jesus.
Sju. Fullkomlighetens tal. Den sanna människan. Den äkta mannen.
Som i de andra berättelserna om möten vid brunnar gav sig kvinnan iväg för att berätta om främlingen som kommit. Främlingen som sagt vad hon gjort. Som sett och bekräftat henne. Som berättat om det levande vatten. Som berättat att det varken är i Jerusalem eller på berget Gerissim man ska tillbe. Som sagt att sann tillbedjan kommer inifrån i ande och sanning. Sann tillbedjan som förenar de till synes oförenliga.
Folket lyssnade till kvinnans ord. De kom till Jesus och de bjöd honom att stanna hos dem också det som i de gamla berättelserna. De anade något av vem han var. Deras liv tog en ny vändning.
Ett bröllop mellan dem som varit fiender. Judar och samarier som en bild för alla människor. En bild av föreningen mellan Gud och människa. Mellan människa och människa.
Försoning. Djupaste gemenskap. Bröllop.
Vad har den här texten att säga i vår tid? Vad låter vi berättelsen göra med oss? Förstår vi djupet i den?
Vad gör den med vår syn på andra människor? De som inte är som vi? De vi tycker är fel? De vi helst vill undvika?
Jag har ingen bild på en brunn men jag har suttit vid en kallkälla. Jag höll på att ge upp men till slut fann jag den.
Jesus talar om levande vatten som släcker den djupaste törsten. Kanske kan en kallkälla med absolut klart bubblande vatten vara en bild som säger något om vad livets vatten är. Ett vatten som ständigt förnyas, som aldrig grumlas. Ett vatten som man ser sig själv i. Ett vatten som man ser himlen i.
Vågar vi stämma möte där?
Har tänkt på just den källan i Kallkällmyran idag och drömt om att snart få komma tillbaka dit
Helt sant. Det är mycket som är misogyn myt från 1500-talets Europa om detta bibelsammanhang. Tex är det inte konstigt att hämta vatten mitt på dagen, det är inte varmast då utan tre på eftermiddagen. Hon var av allt att döma en person som inte var utstött, så klart hade ingen lyssnat om det vore så. Johannes val att kalla henne både samariska och samaritiska (i grundtexten) visar att hon var insatt i sin tro inte enbart etnisk samarier. Att Jesus frågar om hennes man är just det du påpekar: hon ska vara ogift. Samarier håller hårt på att inte gifta bort sina kvinnor och hon bodde förmodligen hos en manlig släkting som vaktade hennes ”heder” efter att hon blivit änka eller förskjuten flera gånger. Denna person kan i sin tur ha varit en religiös ledare. Detta möte liknar ju inte bara Jakobs och Rakels utan också Moses och Sipporas. prästen Jetros dotter.
Samarierna erkänner bara de fem Moseböckerna som helig skrift och det finns bara en profet för dem: Mose. När hon i svensk översättning säger ”jag ser att du är en profet” säger hon i grundtexten: jag ser att du är profeten” dvs Moses som samarierna tänker sig ska återkomma.
Tecknet vid Sykars brunn är alltså att Jesus är som Mose som kallar till sig och skapar ett nytt folk och här i Sykar har ”fälten redan vitnat till skörd” eftersom samarier som kunde sina skrifter var förberedda på Jesus, kände igen honom och därför bara väntade på att få möta honom som Mose mötte Sippora, som Jakob mötte Rakel, vid en brunn, vid middagstid. Men i stället för att skaffa sig en fru, som på den tiden var att bli sin mans egendom, befriade han kvinnan till tjänst för Guds rike.
Du har säkerligen rätt om Jesus som den sjunde, riktigt äkta mannen, som dessutom är ”sabbatsmaken” som inte köper hennes livegenskap av hennes manliga släkting, utan släpper henne fri.