Möten vid en brunn

Helgens text om Jesu möte med den samariska kvinnan vid brunnen är en text med så många bottnar, så mycket symbolik. En text med rötter långt bak i den bibliska historien. En otroligt stark och viktig text.

Nuförtiden träffar många sin partner via datingsidor och appar av olika slag. På Bibelns tid gick man till brunnen. Abraham sände sin tjänare för att finna en hustru till Isak. Vid en brunn fann han Rebecka. Jakob mötte Rakel vid en brunn. Likaså mötte Moses Sippora vid en brunn. Själva mötet följer oftast ett mönster i flera steg.

• Någon reser till främmande land.

• En man och en kvinna möts vid en brunn.

• Någon öser upp vatten.

•Kvinnan springer hem och berättar om främlingen som kommit.

• Kvinnans familj visar gästfrihet mot främlingen.

• De två parterna förenas.

Det är nog inte en slump att Jesu möte med den samariska kvinnan beskrivs som det gör. Det är nog inte en slump att det utspelar sig vid Jakobs källa. Att mötet skedde mitt på dagen har nog mindre att göra med att kvinnan skulle vara utstött ur gemenskapen än att Jakobs och Rakels möte också skedde mitt på dagen. Det är meningen att vi ska koppla ihop berättelserna. Det är meningen att vi ska se att det är en kärlekshistoria.

Lukas 24:44 Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.

Berättelserna i Gamla testamentet leder tankarna framåt. Dessa möten vid brunnar blir en slags prototypiska händelser som till slut finner sin sanna mening i ett oväntat möte vid en brunn i ett oväntat land.

Judarna ville inte ha med samarierna att göra. De var ett blandfolk som byggt sitt eget tempel på berget Gerissim. Ett tempel som sedan förstördes av judarna 129 f.Kr. Samarierna fortsatte att tillbe på berget ändå men judarna tog helst en omväg runt Samarien för att slippa möta de människor de föraktade.

Hur anmärkningsvärt är det då inte att Johannes använder ett språk som anspelar på bröllop och förening? Detta är dessutom det längsta samtal som Jesus har med en kvinna. Ett så viktigt samtal!

Kvinnan hade haft fem män. Eftersom det bara var män som fick begära skilsmässa säger det ingenting alls om hennes moraliska bakgrund. Kanske hade hon blivit änka fem gånger. Kanske hade hon blivit lämnad fem gånger. Vi kan bara gissa vad hon hade varit med om. Nu hade hon dock någon som inte var hennes man, den sjätte mannen. Kanske finns han med som kontrast till den sjunde mannen, Jesus.
Sju. Fullkomlighetens tal. Den sanna människan. Den äkta mannen.

Som i de andra berättelserna om möten vid brunnar gav sig kvinnan iväg för att berätta om främlingen som kommit. Främlingen som sagt vad hon gjort. Som sett och bekräftat henne. Som berättat om det levande vatten. Som berättat att det varken är i Jerusalem eller på berget Gerissim man ska tillbe. Som sagt att sann tillbedjan kommer inifrån i ande och sanning. Sann tillbedjan som förenar de till synes oförenliga.

Folket lyssnade till kvinnans ord. De kom till Jesus och de bjöd honom att stanna hos dem också det som i de gamla berättelserna. De anade något av vem han var. Deras liv tog en ny vändning.

Ett bröllop mellan dem som varit fiender. Judar och samarier som en bild för alla människor. En bild av föreningen mellan Gud och människa. Mellan människa och människa.

Försoning. Djupaste gemenskap. Bröllop.

Vad har den här texten att säga i vår tid? Vad låter vi berättelsen göra med oss? Förstår vi djupet i den?

Vad gör den med vår syn på andra människor? De som inte är som vi? De vi tycker är fel? De vi helst vill undvika?

Jag har ingen bild på en brunn men jag har suttit vid en kallkälla. Jag höll på att ge upp men till slut fann jag den.

Jesus talar om levande vatten som släcker den djupaste törsten. Kanske kan en kallkälla med absolut klart bubblande vatten vara en bild som säger något om vad livets vatten är. Ett vatten som ständigt förnyas, som aldrig grumlas. Ett vatten som man ser sig själv i. Ett vatten som man ser himlen i.
Vågar vi stämma möte där?