Doften av en sommar. Hur mycket längtar vi inte efter den? Hur mycket skulle vi inte behöva få känna den nu?
När hatets och ondskans vindar drar igenom världen. Låt oss få ana doften av blommorna i fredens rike! Låt oss förstå att det riket finns på riktigt! Att det riket kommer att segra!
Jag läste Josua bok i Bibeln nyligen. Invasion och utrotning i Guds namn. Med det som händer i vår omvärld blev det nästan outhärdligt att läsa. Hur kan detta finnas i Bibeln?
Men tänk om det är så att dessa grymma berättelser inte finns i Bibeln i första hand för att säga något om Gud utan snarare för att säga något om de människor som skrev ner berättelserna? Kanske även något om oss? För att säga något om hur Guds namn kan brukas och missbrukas?
Berättelser som skrevs ner många hundra år efter att de ska ha utspelat sig. Berättelser som användes för att skapa en nationell identitet genom ett ärofyllt förflutet. Berättelser för att visa att Gud var på vår sida genom en krigsretorik vanlig i en fjärran tid, kanske även idag. Som inte har att göra med vem Gud verkligen var eller är. Snarare en önskan om vem han borde vara.
Kanske de jobbiga texterna vill lära oss att Gud inte vill låta sitt namn användas i strid. Att han inte vill låta sig användas för att rättfärdiga onda handlingar vilka vackra ord som än används. Att han inte vill låta sig utnyttjas för våra syften?
Temat för helgen är Kärlekens väg. I psaltarpsalmen 86 står det:
5-7 Ja, Herre du är god, du förlåter, rik på kärlek till den som åkallar dig. Herre lyssna till min bön, hör mig när jag ber. I nödens stund ropar jag till dig och du svarar mig.
15 Men du, Herre är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede, och rik på kärlek och barmhärtighet.
En barmhärtig och nådig Gud som vandrade kärlekens väg. Inte stridens. En väg som ledde till döden men som inte slutade där.
Hur skulle vi stå ut med det onda och svåra vi ser och upplever utan hoppet om en uppståndelse?
Utan hoppet om det godas fullständiga seger?
Ända sedan den morgonen i en trädgård i Jerusalem för länge sedan går det ett stråk av hopp genom världen. Hoppet om att döden inte är slutet. Vissheten om att ondskan inte får sista ordet. En stilla susning. En svag doft från det fredens rike vi väntar på. Det rike dit kärlekens väg leder.
Den kallaste dagen vet vi ändå att våren kommer. Vet vi att knoppar ska slå ut. Vet vi att vi ska få känna doften igen.
Doften av en sommar.
