Barnet

Denna dag, 22 december för 19 år sedan, höll jag ett mycket litet barn i min famn. Ett barn som tog sina sista andetag när livet just hade börjat. Så liten och skyddslös. Så sårbar. Ett liv som aldrig blev.

Kanske bär vi alla på sådant som aldrig blev. Som aldrig fick leva och blomstra på det sätt vi ville.

Julens berättelse handlar om ett annat barn. Genom århundraden och årtusenden har mycket lagts till, dragits ifrån och gjorts om i berättelsen. En ljushyllt bäbisJesus i ett stall har inte mycket med verkligheten att göra. Troligen föddes han i släktingars hus där de vanliga rummen på övervåningen var fulla. Den enda lediga platsen var på nedervåningen där även djuren höll till. Kanske skulle man kunna jämföra med våra kök. Mitt i huset. Fullt av liv.

Men jag tycker bäst om Johannes beskrivning av vad som hände. Ordet blev människa och bodde bland oss och han var full av nåd och sanning. Det som med ett fint ord kallas inkarnationen. Gud blev människa, inte bara ett barn i en krubba. Han levde, dog och uppstod. Segrade över döden. Kom med nåd och sanning.

Tänk om vi skulle fira våra vuxna födelsedagar genom att ta fram bilder från när vi var nyfödda och berätta vackra berättelser om hur det gick till. Lite konstigt vore det.

Det viktiga är vad det blev av det barn vi en gång var.

Det viktiga är vad det blev av barnet i krubban.

Om han är det Ord genom vilket allt är till.

Om han är den som besegrat döden.

Då finns det hopp för alla barn som inte fick leva.
För allt som är märkt av mörker och död.

Då betyder barnet i krubban ljusets ankomst mitt i vårt mörker.
Att allt det som inte blev, en gång ska få slå ut i full blom.

Då kommer det en dag då vi ska vandra tillsammans på oupptäckta stigar genom skogen hon och jag. Vi ska förundras och glädjas över liv och skönhet. Där ska vi lukta på de ljuvligt doftande blommor som gett henne hennes namn.
Linnéa.