Nåden

Ord kan betyda så många olika saker för olika människor. Vi bär olika erfarenheter med oss på gott och ont. Erfarenheter som blir till linser vi tolkar orden igenom. Erfarenheter som blir till filter vi lyssnar igenom.
Kanske borde vi prata med varandra oftare om vad vi tänker om de stora orden. De viktiga orden. Vad betyder de för oss? Varför har de just den betydelsen? Kan våra olika tolkningar berika vår förståelse?

Vad betyder nåd för mig? För dig?

Just nu tänker jag på det som Thomas av Aquino skrev för många hundra år sedan. Nåd är att bli delaktig i Guds liv.

Delaktig.

Guds liv.

Orden är så befriande. Livgivande.

Jesus säger att han är vinträdet som vi får bli grenar i. Det är väl precis det nåden handlar om. Att få del av livet som kommer oss till del från rötterna och stammen som bär oss.

Jag tänker också på spången jag så ofta går över. Den som bär från ena sidan till den andra. Ibland är det högvatten, ibland lågvatten. Ibland är det ishalka, ibland får man plumsa i snö. Jag har cyklat över spången på sommaren. På vintern är det ofta skoterspår. Ibland finns det så mycket att titta på och utforska. Försökte fotografera trollsländor och kröp omkring på knä. Men oavsett väderförhållanden och årstid så tar man sig över. Ibland tar det bara lite längre tid.
För några veckor sedan var det så mycket dimma så andra sidan inte syntes. Jag kom över ändå.

Är det inte så med nåden också? Att den alltid bär? Jag vill tro att det är så.

Om nåd är att bli delaktig i Guds liv är det då inte en kraft som bär över och igenom allt? Som bär ända fram?

Vissheten om att det inte beror på mig och mina ansträngningar. Vissheten om att styrkan finns hos en annan. Den som burit alla bördor bär även mig.

Den som burit allt mörker gör att jag kan ana gryningen när det är mörkt.

Där på andra sidan. Dit vill jag gå. Fort eller långsamt. Förr eller senare.

Mot gryningen dit nåden bär.

.