Avundsjuka

_{Predikan Efskyrkan Skellefteå 27 september 2026 ”Avundsjuk eller medglädjefrisk?”}

Lukas 16:19-31

När var du avundsjuk senast?

Hur kändes det?

Förmodligen inte alls bra. Avundsjuka är en otroligt obehaglig känsla som i alla fall jag kan hänge mig åt ibland fastän jag vet att det inte kommer något gott ur den. Det enda som händer är att allting känns ännu sämre och livet känns ännu mer orättvist.

Det är verkligen en så jobbig känsla som kan kännas omöjlig att bli av med. Det är dessutom något vi sällan pratar om, kanske för att det känns så skamfyllt.

Rädslan

Enligt psykologin kan avund kan handla om många olika saker.  Några av dem är:

• Social jämförelse. Mitt värde är beroende inte bara av mig själv utan är beroende av andra. Vi jämför oss med varandra helt enkelt. Jag kanske egentligen är ganska nöjd med mitt liv och mitt hem till exempel, men så ser jag att andra har större framgångar på jobbet och dyrare och finare saker och så börjar jag jämföra mig och nedvärdera det som jag egentligen var nöjd med.
• Känsla av orättvisa. Det är orättvist att någon har det jag inte har och tycker mig ha rätt till.
• Konkurrens om ”det begränsade goda”. Det handlar om tanken att det finns begränsade resurser av olika slag. ”Om andra får mer får jag mindre.” Om någon annan får mycket uppmärksamhet så blir det så att säga mindre över till mig.

Men i grunden handlar avunden ganska lite om tillgångarna som andra har även om det ytligt sett kan verka så när man vill ha lika fint och nyrenoverat hus som grannen. Eller lika fin bil… Eller lika mycket uppmärksamhet…

Kanske handlar det i grunden om rädsla? Rädslan för att inte duga, att inte vara bra nog, att inte passa in.

Att ingen ska tycka om mig.

 Känslan av skam.

Rädslan att inte vara älskad…

Kanske började det redan med Adam och Eva. De som hade allt. Ett liv i Guds närhet i en överflödande trädgård. De hade en fantastisk uppgift. Men så kom ormen och sådde tanken hos dem. ”Tänk om Gud undanhåller oss något? Tänk om Gud inte enbart är en god och kärleksfull Fader utan en som har saker som han inte vill dela med sig av?

Tänk om vi skulle kunna bli bättre och finare?

Mer värdefulla?

Tänk om vi skulle kunna bli som Gud…

Adam och Eva lyssnade på ormens ord om att Gud inte riktigt var den han sa sig vara. Att han inte var så kärleksfull egentligen. Att de inte var villkorslöst älskade och Guds avbilder.

Kanske handlade det om rädsla.

Rädslan att inte vara älskad…. Att inte vara bra och smart nog…

Ur den rädslan föds skam.

Denna förfärande känsla…

Vad denna känsla av att inte vara lika bra som någon annan kan leda till ser vi sedan i berättelsen om Kain och Abel. Kain blev avundsjuk på Abel och hans offer. Det slutade med mord…

Jakobsbrevet 3:16 säger: ”Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet.”

Avund är en allvarlig sak. Inte bara för oss själva utan också för vår nästa.

Rikedomen

Men man kan ju alltid försöka att bygga sitt värde på egen hand. Kanske som den rike mannen i dagens evangelietext. En man som levde i fest och glans varje dag.

Sättet på vilket mannen beskrivs visar att det handlade om en lyx avsedd att synas. Den rike mannen var inte bara rik, han ville verkligen visa att han var rik. Det handlade om att vara något i andras ögon. Han klädde sig i linne och purpur. Han ville bli sedd och beundrad.

Det låter väldigt likt dagens influencers som visar upp sitt glamorösa liv för sina följare som suktar efter samma festliga glamour och glans i livet. Som sitter och stirrar på bilderna och jämför med sitt eget till synes torftiga liv.

Det är lätt att förfära sig och ironisera över influencers och deras som vi tycker ytliga liv. Att man kan lägga så enorma summor pengar på kläder, accessoarer och smink. På resor till exotiska resmål.

Men kanske är de bara en kraftigt uppförstorad bild av något vi alla bär på mer eller mindre?

Längtan efter att vara sedd.

Längtan efter att vara älskad.

Längtan efter att känna att vi duger och att vi betyder någonting för någon annan.

Vid den rike mannens port låg Lasaros. Fattig, hungrig och sjuk.

Lasaros var ingen följare, ingen som suktade efter andras rikedom och framgång.  Allt han önskade sig var att överleva, att någon gång få äta sig mätt om så på smulor från den rike mannens bord. Kanske fick han vänta förgäves vid porten. Kanske dog han av svält. Den rike mannens sätt att leva gjorde honom blind för lidandet vid hans dörr.

Men här är väldigt viktigt att komma ihåg att allt det som vi längtar efter och saknar inte handlar om avundsjuka. Ibland handlar det om berättigad sorg. Sorg över det som har med själva livet att göra. Inte för att någon annan har mer men för att längtan efter liv och helhet är så djup och så stark.

När vännerna får barn efter barn men själv får du inga. Att inte hitta någon att dela livet med. Ett äktenskap som går sönder. Sjukdom eller olycka som drabbar mitt i livet och begränsar tillvaron. Sorgen över sådant får och ska vi känna. Vi får ropa till Gud. Vi får gråta och fråga varför?

Varför Gud?

Det är inte avundsjuka.

Det är en legitim sorg.

Den rike mannen hade en hunger efter att synas. Lasaros hade en hunger efter att få leva.

Det är inte fel att vara rik. Frågan är vad rikedomen gör med oss. Frågan är vad strävan efter rikedomen vi tycker andra har gör med oss.

Den rike mannens vilja att synas gjorde honom själv blind. Han såg inte Lasaros lidande. Han såg bara någon som kunde tjäna honom.

Lasaros fick ingen plats vid den rike mannens bord men han fick hedersplatsen vid Abrahams sida. Vid ett annat bord. På en annan fest.

Med andra värderingar.

Räddningen

Kanske skulle vi behöva prata mer om våra värderingar. Om vad som är viktigt på riktigt. Om vad det är som gör att vi vill ha det som andra har.
Om att vi alla innerst inne vill bli sedda och älskade för dem vi är och inte för det vi äger. Att vi vill känna att vi duger. Att vi betyder något.

Dagens episteltext talar om kärleken som fördriver rädslan. Rikedomen i att kunna älska sin broder och syster utan avund.

Men hur kommer vi då dit?

Vi kan inte med viljekraft tänka oss ut ur avundens grepp. Men jag tror att vi kan träna oss. Vi kan träna oss på medglädje som Paulus skriver om i Romarbrevet 12:15 ”Gläd er med dem som gläder sig”. Vi kan bli lite medglädjefriskare dag för dag.

1. Om avundens grundproblem är ”jag duger inte” behöver jag upptäcka att jag är älskad. De flesta av oss vet teoretiskt att vi är älskade av Gud. Inte alltid vet vi det i djupet av vårt inre. Kanske kan vi försöka ibland att bara sitta i stillhet i bön inför Gud och be honom om att få uppleva hans kärlek. Kanske kan vi meditera över ett Bibelord om att Gud älskar oss. Kanske behöver vi göra det varje dag som andlig friskvård.

• Om avund är något jag skäms för behöver jag namnge den och erkänna för mig själv och inför Gud vad jag faktiskt känner utan att för den skull känna skam. Jag kan fundera på vad det egentligen är som ligger bakom. Är det andras, som jag tror perfekta liv jag avundas eller är det egentligen något annat jag längtar efter?

• Om avunden får mig att fokusera på det jag saknar behöver jag träna på att se på det jag faktiskt fått och tacka för det.

• Om avunden gör andra till konkurrenter behöver jag träna mig att glädjas med andra.Det kan vara att faktiskt säga grattis. Att unna någon annan deras glädje. Att välja att bekräfta det goda i någon annans liv, även när det gör ont i mig. Det är att göra medvetna val i medglädjens tecken.

Kanske handlar allt när det kommer till kritan om vår innersta längtan. Vår innersta längtan av att vara sedda och älskade. Kanske är vi alla innerst inne barn som vill sitta i den villkorslösa föräldrakärlekens famn.

När vi känner avund likaväl som när vi sörjer över livet som det blev.

” Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand” skriver psalmisten i psalm 139 och konstaterar att Gud vet allt om oss och ändå får vi vila trygga hos honom.

Ibland utmanar han oss att ta tag i saker i vårt liv, idag kanske just vår avund.

Andra dagar är det den tröstande vilan hos honom vi behöver.

Och kanske kan vi så småningom säga som psalmisten i Psalm 73 där han först brottas med avund men sedan säger:

”När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd, som ett oskäligt djur inför dig. Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härligheten väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.” (Ps. 73:21–25)

Från att vara avundsjuk till att vara medglädjefrisk.

Den vägen får vi hjälpas åt att vandra.

Med glädje.