Jul / Kyrkoåret

Maria och Eva

Virgin Mary and Eve. Crayon and pencil drawing by SR Grace Remington, OSCO
© 2005, Sisters of the Mississippi Abbey. Använd med konstnärens tillstånd.

En fantastisk bild av julens budskap. Egentligen behöver man inte säga mer än så. Maria tröstar Eva. Det finns ett hopp.

Öppnade tidningen på julaftonens morgon. Så många annonser om rean som alltid följer på julen. Först ska man köpa julklappar. Sedan ska man handla på rean. Jo, det är lockande. Nog kunde det var vara trevligt med några nya tröjor. Och skidjackan har jag ju haft i flera år. Inget större fel på den men det skulle kännas bra med en ny färg.

I somras vandrade jag på bryggan i en småbåtshamn. Kunde inte låta bli att googla på en båtmodell. I begagnat skick kostade den mer än en miljon. Det fanns inte bara en båt i den storleksklassen vid bryggan.

Ser på alla fina välskötta julpyntade hus. samtidigt läser jag att vi inte har råd att hjälpa andra i vår värld som lider. Och inte tycks pengarna räcka till skola vård och omsorg på det sätt som skulle behövas.

Mina ögon säger något annat.

Är det det som kallas kognitiv dissonans? När tillvaron inte går ihop?

Det finns så mycket kunskap. Det har tänkts så många kloka tankar, sagts och skrivits så många vackra tänkvärda ord. Borde då inte världen vara bättre än den är? Varför kan vi inte bara komma överens, varför kan vi inte bara tänka lika mycket på andra som på oss själva?

Och alla snälla vänliga ord jag skulle vilja säga men istället kommer det ut tråkiga sura arga ord. Varför blir det så? Är det bara jag som känner att det som kommer ut ofta är något annat än vad det borde? Något annat än vad jag skulle vilja?

Oavsett om man tror på berättelsen om Adam och Eva som en historisk händelse eller som en myt så visst ligger det en stor sanning i berättelsens budskap. Att äta av frukten gav verkligen en kunskap på både gott och ont. Det blev inte bra.

Så står Eva där med nedböjt huvud med frukten i handen. Lockelsen att gå sin egen väg, bli sin egen gud blev för stark. Kanske en bild av hela mänskligheten. Lockad av den egna vinningen. Lockad av oberoendet.

Det kom en annan kvinna, Maria. Hon bar bokstavligen hoppet i sin egen kropp. Hoppet om att allting kan förändras. Vägen till Eden kommer att öppnas igen.

I mötet med sin äldre släkting Elisabeth som också helt oväntat väntade barn utbrast Maria:

Luk. 1: 52-55 “Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Vilka är härskarna som ska störtas? Är det allt det som vill ta makten över oss? Själviskheten, begäret, maktlystnaden? Var och en kan nog göra sin egen lista. Tänk om det sant att det finns befrielse för de fångna på riktigt!

Tänk om det finns hopp för världen!

Maria stryker sin hand mot Evas kind. En alldeles speciell känsla. Hon lägger Evas hand mot sin mage. Kanske känner hon sparkarna av den som väntar på att födas. Den som ska krossa det som binder Eva. Det som binder oss alla.

Om Eva i bilden får symbolisera mig, vad är det som får mig att titta ner, vad är det som snärjer mig och håller mig fast?

Tänk om det är just det som Gud vill befria mig ifrån. Tänk om hoppet faktiskt finns på riktigt, inte bara i julens sånger och berättelser utan i verkligheten.

När världen inte går ihop, när makterna känns alldeles för starka och oövervinnerliga vill jag ändå hålla fast vid hoppet om att befrielse är möjlig. Jag vill tro på det som bilden säger. Ormens huvud är krossat. Guds rike har brutit in i vår värld.

Maria tröstar Eva. Det är inte för sent.

Det finns hopp.

image_pdfimage_printskriv ut

Lämna en kommentar om du vill!