Denna gång har jag egentligen inte valt bilderna själv utan en för mig totalt okänd person har gjort det utan att ha den ringaste aning om det. En följare på Instagram har av okänd anledning ställt frågor till tre av mina bilder om vad de föreställer. Jag tycker själv att det är ganska uppenbart vad de föreställer men låter i alla fall dessa frågor bli utgångspunkten för denna text.
Tja, det är en lada, lite träd och så en fabrik som anas där bakom. Lite rosa himmel också. Tog mig ut på en promenad en väldigt kall januaridag. Himlen var så vacker och så fick ladan vara med på bilden. Kanske blev den huvudmotivet fast det egentligen var himlen jag såg först.
Vad är det en bild av?
Den vackra himlen. Det himmelska. Gud. Ändå blev ladan huvudmotivet.
Matt. 6: 19-21 Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Var har vi vår skatt? Var har vi vårt hjärta?
Vi vet nog vad vi borde svara på den frågan. Vi vet vad som låter fromt och bra. Men att hjärtat borde vara på en viss plats innebär inte automatiskt att det är där det är. Är det i ladan eller är det i himlen? Vad är huvudmotivet i bilden?
Obekväm fråga.
Kåge kyrka. Passerar den flera gånger i veckan. Oftast på väg till och från affären.
Kyrkan. En mötesplats mellan Gud och människa. Mitt i byn. Mitt i livet. På väg till affären. Inte bara på söndag.
Det finns en andlig övning som går ut på att tänka igenom sitt liv och försöka se var Gud mött oss på olika sätt. En enklare variant kan vara att på kvällen tänka igenom den gångna dagen och fundera på om vi sett spår av Gud någonstans. Det fantastiska är att oftast har vi det! Det är bara inte så uppenbart när våra andliga ögon är otränade. Ofta ser man det först i efterhand.
Tänker tillbaka på de senaste dagarna. Två ting dyker upp. En kvinna jag träffade på en affär i fredags. Hela hennes sätt var så vänligt, positivt och hjälpsamt. En varm känsla dröjer sig kvar. Det var något i det hon utstrålade. En aning av Gud själv.
Vandrade på isen på havet igår. På avstånd från stranden blev skogens träd så tydliga i all sin storhet där de mötte stranden. Deras strävan uppåt eller kanske snarare deras vila i att växa uppåt blev som en lovsång till Gud av själva skapelsen.
Kanske låter det banalt och naivt men då får det vara så.
Jag tror att Gud visar sig för oss mer än vi anar.
Nästan som ett kranium av ett sjöodjur men är en sten täckt av is. När jag gick nära small det och brakade i isen runt om.
Kanske föreställer det ett hjärta med ett skal men det knakar och brakar och spricker lite här och där.
Någonting håller på att hända.
Skalet spricker.
Våren kommer.
Jag tänker på vad Pippi Långstrump sa: “Hela världen är full med saker, och det behövs verkligen att någon letar rätt på dom. Och det är just det som sakletare gör.”
Man kanske kan prova att byta ut “saker” mot Gud, plocka fram barnasinnet och bli Gudsletare i stället. Tänk om det är så att hela världen är full med Gud? Hela livet!
Jag tror det.
När Guds närvaro inte bara är något vi vet i teorin utan blir en upplevd verklighet.
När vi upptäcker att Gud möter oss mitt i livet varje dag.
När vi erfar Guds kärlek och närvaro mitt ibland oss.
Var dag i vår vardag.
Skalet spricker.
Våren kommer.
Då blir kanske svaret på frågan var vi har vårt hjärta ett annat.
Matt 6:26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?
Joh 14:19 Men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva.
Se!