En promenad i skogen dagen före julafton. Kallt och vackert. Den mörkaste tiden på året men solens strålar letar sig in mellan mörka trädstammar. Stråk och fläckar av ljus på snön och trädstammarna. Det är nu det vänder. Hoppfullt.
Läste nyheterna på text-tv, bara dystra, sorgliga rubriker. Och vi som firar jul, sjunger om barnet som föds i Betlehem. Konungars konung, fridsfursten, ljus i mörkret. Inte konstigt att många tycker att det mest är som en saga.
Heb. 2:8 Än ser vi inte att allt är lagt under honom.
Verkligen ingen överdrift! 2000 år senare ser vi fortfarande inte att Han skulle vara kung över allting. Blir det inte bara sämre och sämre?
Hajade till när jag läste fortsättningen:
Men vi ser Jesus
Jo, det gör vi ju faktiskt. Om vi vill se. Om vi tittar lite mer noggrant. I Bibelns berättelser. I kyrkans vittnesbörd. I bönen. I allt det goda som människor gör. Som ljuspunkter i den mörka skogen.
Ett år har snart gått. 365 dagar av olika slag. De flesta ganska vanliga, några riktigt bra och så de där bedrövliga dagarna. Dagarna då allt kändes fel. Dagarna då allt gick dåligt. Kan man se Jesus då? Har barnet i krubban något alls med de dagarna att göra?
Kanske har han allt med de dagarna att göra. Kanske var det för just dessa dagar han kom. Kanske var det just för att världen ser ut som den gör som han kom. Det är inte så här det är tänkt att vara. Det är inte så här det kommer att bli.
Som den bleka vintersolens strålar lyser in bland träden. Ett löfte om kommande vår. Man kan välja att se på de mörka stammarna, på skuggorna. Man kan välja att se hur ljuset lyser upp i dunklet. Kanske till och med ställa sig själv i ljuset. Veta att redan imorgon blir det lite ljusare.
Herdarna på Betlehems ängar sa till varandra:
“Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!”
Vi behöver få se.
Än ser vi inte att allt är lagt under honom. Men vi ser Jesus,
En grammatisk förklaring av det lilla ordet “men”:
“Men” uttrycker att den kommunikation som följer inte passar in eller inte är den man väntar sig.
Nej, man väntar sig inte alltid att se något gudomligt. Det passar liksom inte in. Inte passade änglasången på herdarnas äng. Inte passade Jesus in i stallet. Vem väntade sig något sådant?
Och ändå hände just det som inte passade in. Det som ingen väntat sig. Hur mycket styrs vår blick av vad vi tycker passar? Tänk om Gud kommer oss till mötes just där vi inte alls väntar oss. Ser vi det då?
Stråk och fläckar av ljus i skogen. Tittade åt andra hållet där ljuset kom ifrån. Guld mellan träden. Som en eld. En ganska risig skog blir en gyllene skog.
Luk. 1:78-79 Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.
Än ser vi inte att allt är lagt under honom. Men vi ser Jesus
