Vi sjunger Hosianna. Stämningsfullt. Ljus i mörkret.
Ett hyllningsrop och ett rop på hjälp på samma gång. ”Du som är kung, kom och hjälp oss!”
I Lukas evangelium berättas en intressant fortsättning:
Luk. 19:41-42 När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon.
De såg men förstod inte.
De som nyss ropat Hosianna, var det också dem han grät över? Kan man hylla Jesus som kung och ändå inte förstå? Förstå vad det är som ger frid?
Joh. 14:27 Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.
Det som världen ger. Är det inte det vi så ofta vill ha? Om än med lite andlig fernissa på?
Makt, inflytande, status, respekt. Helt enkelt att vara någon i andras ögon. Och så allt det materiella…
Hur ofta har Gud gråtit över oss för att vi inte förstått vad som verkligen ger frid? Har han gråtit över mig? Trots alla vackra sånger och ord? När Jesus blir någon utanför och inte inom oss. På lämpligt avstånd. När vi söker fel saker. När vi söker på fel ställen.
Sorgen hos en förälder vars barn valt fel väg i livet. Sorgen när vi så gärna vill ge något till någon men det inte tas emot. Är det Guds tårar?
Man kan gråta över och man kan gråta med.
Jag tror Gud gör både och.
Bär världen i sin kärleks tårar.
Kanske ska vi be Gud om öppnade ögon för dessa tårar.
Om vi så bara får en liten glimt av dessa tårar någon gång ibland kanske vi kan börja ana var den verkliga friden finns.
Ps. 126:5 De som sår med tårar ska skörda med jubel.
Matt. 21:9 Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!