Har läst lite om ett nätverk som kallar sig ”Kristen bortom gud”. Själva namnet är för mig en motsägelse, ungefär som att vara medlem i ett parti utan att stå för ideologin, grunden för partiets politik. Tror verkligen att medlemmarna i detta nätverk är uppriktiga och ärliga i sitt sökande efter en tro. Förstår samtidigt inte alls. Hur kan man tro på något man inte tror är sant? Vad är vitsen med att kalla sig kristen om man inte alls kan hålla med om det som i tvåtusen år varit kärnan i den kristna berättelsen? Om allt bara är några slags liknelser utan verklighetsbakgrund? Vore det inte ärligare att kalla sig något annat?
Funderar lite på ordet bortom. Kanske vill man tänka att man nått lite längre, lite djupare. Att man lämnat det primitiva för något mer modernt.
Att komma bortom kan också betyda att man vänt ryggen åt det man lämnat bakom sig. Då blir ”bortom gud” något djupt sorgligt. Att ha vänt Gud ryggen. För något mycket mindre. För en gud som bara är en symbol.
I söndags fotograferade jag iskristaller på marken. Tittade på dem i datorn och upptäckte alldeles fantastiska mönster när jag förstorade bilden. Varför är det så svårt att tro på en verklig Gud?
Nyss var det domsöndagen då texterna handlade om Jesu återkomst. Snart är det första advent då Jesus, konungen, rider in i Jerusalem på en åsna. Någon som kommer. Någon som möter oss. Någon som ser oss. Ansikte mot ansikte. Inte som en symbol utan som en verklighet.
Kristen framför Gud. Är inte det en mycket bättre plats?
Ps. 89:16 Saligt är det folk som vet vad jubel är! Herre, de vandrar i ditt ansiktes ljus.
Den man vill se i ögonen måste man vara framför. Den man vill bli sedd av måste vända sig mot oss.
Den finns en som gör det. På riktigt!
”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.”