Har aldrig varit bra på att rita. Vet inte om det är brist på begåvning eller brist på träning. Förmodligen både och. Om jag någon gång får för mig att rita något blir det nästan alltid träd. Kanske kan någon hitta en djupsinnig psykologisk förklaring till detta. Kanske är det bara för att jag tycker om träd och att det är det enda jag kan rita så att det liknar något.
Det är något särskilt med senhöstens kala träd. Allt det yttre är borta. Kvar är det innersta som sträcker sig mot himlen i väntan på en ny vår. Jag tycker de är så vackra. Alla med sin egen form. Alla med sin egen längtan.
På något sätt fick den här bilden mig att tänka på bön. Kala grenar på en strand. En ensam själ vid livets hav. Så tänker jag mig bönens väsen. Att avklädd allt det yttre komma inför Gud. Varken bättre eller sämre men just som jag är. Inget yttre att gömma sig bakom men med ett blottat inre.
På olika sätt har jag på sistone blivit påmind om att Gud möter oss i våra svagheter. Ja, Han kan till och med använda dem till något gott. Om vi låter Honom.
Vi vill så gärna vara starka. Visa oss duktiga och kapabla. Begåvade. Gå vår egen väg. Lyckade och lyckliga.
Det blir så lätt en fasad. Svårt att visa vad som finns där bakom. Man kanske inte ens vet det själv längre.
Jag tror att Gud är en barmhärtig Gud.
Ef. 2: 4-5 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta.
Inför en barmhärtig Gud törs man komma som ett naket träd med utsträckta grenar. Mitt i det som är ens liv. Med alla sina svagheter. Med alla frågor utan svar. Med sina besvikelser på Gud och människor. Allt som gått fel. Det som inte blev som man hoppades. Allt som gör ont i kropp och själ.
För mig blir ett naket träd en bild av Guds barmhärtighet. När allt fallit av, med blottat inre får vi sträcka oss mot barmhärtighetens Fader. Han möter oss. Mitt i alltihop.
Somliga frågor får svar. Andra inte. Somliga saker slutar gör ont. Andra inte.
Gud är också tröstens Gud.
2 Kor. 1:3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud!
Jag tror på en barmhärtig Gud. En tröstens Gud. Kanske är det först när man vågar komma till Gud med alla sina svagheter och tillkortakommanden som man verkligen inser det.
Livets kala grenar kommer att grönska igen.
Förr eller senare.
