Har tagit fram julgranen. Det är väl sådant som ska göras nu. Måste erkänna att jag har en plastgran. Inköpt 2001 på MAXI i Norrköping. Ser hyfsad ut än men nog vore det finare med en riktig. Framförallt luktar det så gott. Får nog fixa det nästa år.
I samma stora låda som julgranspyntet finns en låda med tomtar i olika modeller och stilar. Tog fram några få. De flesta fick ligga kvar i lådan. Funderade på att sätta några på hyllan i hallen men hämtade två änglar från bokhyllan i vardagsrummet som fick ta plats i hallen i stället. Kanske behöver världen mer änglar. Tomtar finns det ändå.
Dessa två änglar är minnen av ett litet änglabarn som levde några få dagar på jorden. Förmodligen har de ingen yttre likhet alls med riktiga änglar men jag blir glad av att se dem. I sin barnslighet påminner de om viktiga saker. Barnasinne och glädje. Sådant vi behöver.
Tänker på änglarna som sjöng om det nyfödda barnet. En konsert värdig de finaste konserthusen. Men vem sjöng de för? Jo, herdarna på Betlehems ängar.
Herdarna hörde verkligen inte till samhällets toppskick eller den kulturella eliten. Tvärtom, mycket till status hade de inte.
För dem sjöng änglarna. Det kan man fundera länge på.
Ett barn som föds i ett stall. Änglar som sjunger för herdarna.
Förstår vi ens en uns av innebörden i detta?
Man kan pynta sitt hem med tomtar, änglar, stjärnor, ljus, gran och pepparkakshus. Det kan vara väldigt mysigt och lysa upp i en mörk tid.
Man kan besöka vackra julkonserter i kyrkor och konsertlokaler.
Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle kännas att få vara med om den där änglakonserten.
När man absolut inte väntar sig något sådant.
När man inte tror att man är värd en sådan upplevelse.
När man tror att ingen bryr sig.
I ensamhetens mörka natt.
Är det där änglasången kan bryta fram?
På riktigt?