Har sedan ett tag tänkt att jag skulle vilja gå till den lilla skogsbäcken som är så fin. Problemet är att dit går inga skoterspår. Man måste gå på en liten igensnöad skogsväg. Kan vara jobbigt. Dessutom kanske bäcken skulle vara frusen och översnöad så att jag inte ens skulle hitta den.
Var ute och gick i närheten idag, tänkte att nu gör jag slag i saken och försöker ta mig dit. Svettigt blev det men bäcken levde i högönsklig välmåga, den porlade glatt nedför skogsbacken.
Vid skogsvägen hade det bildats en liten sjö då vattnet var tvunget att leta sig över vägen istället för under. Denna lilla sjö var så stilla och så blank. En perfekt spegel för omgivningens träd. En skönhetsupplevelse där mitt ute i skogen. “Hur mycket vackert finns det ute i skogen som bara finns där för sin egen skull?” tänkte jag. En fascinerande tanke att om inte jag fått för mig att plumsa dit bort idag skulle inget ha fått se det fina. Ändå skulle det ha funnits där.
Följde bäcken en bit uppför backen. Tog några bilder men det var rätt mörkt bland träden så det var inte så lätt. Såg i alla fall några intressanta isfigurer. Tyckte först att det såg ut som några djur eller isvarelser.
Det är spännande med bilder. Man tror sig ha tagit kort på något men när man sedan tittar på bilderna hemma och kanske redigerar lite så blir det till något annat. Kanske har jag livlig fantasi men för mig framträdde en naturens egen julkrubba.
Tycker det är jättespännande att på en liten avsats vid en liten skogsbäck just idag när jag råkar komma förbi så finns det vad som ser ut som en julkrubba.
Och imorgon är det julafton…
Jag vill vara så barnslig att jag tror att det finns tecken både här och där.
Om man vill se.
Tog en bild igår utan att kunna titta i kameran, det var en lite konstig vinkel. När jag kollade fanns ett hjärta mitt i bilden. Kanske en slump, kanske ett tecken.
Och i morgon är det julafton…
Jag har läst att förmodligen så föddes Jesus på våren. Det kanske inte är så viktigt när exakt det var. Kanske blir julens budskap tydligare av att firas när det är som mörkast.
Kanske blir det ett tydligare tecken då.
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.