Gick en promenad i morse. Halv åtta på en söndagsmorgon är väl att betrakta som tidigt men jag har aldrig kunnat sova länge på mornarna. Då är det väl lika bra att gå ut en sväng. Vindstilla, lugnt och härligt. På hemvägen satte jag mig ner på huk för att ta kort på ett rufsigt humleblomster vid vägkanten. Plötsligt började det blåsa. Att ta kort på växter när det blåser är ett ganska hopplöst företag. När vinden lugnat sig några sekunder och man förhoppningsvis lyckats ställa in någon slags skärpa så blåser det till igen och allt blir bara ett enda sudd.
Tänkte att det är väl bara ett il som går över men det har blåst ända sedan dess, ganska mycket dessutom. Kändes lite märkligt att det bara började blåsa sådär helt plötsligt.
Dagens texter enligt kyrkoåret handlar om Andens gåvor. Det slog mig när jag satt i kyrkbänken att vinden är en bild för Guds ande, så passande en blåsig dag som denna.
Vinden kan blåsa på så många olika sätt. Från en stilla bris till full orkan. Är det kanske så med Anden också?
Funderar på om vi oftast tänker på Gud som den stilla susningen. Är det att göra Gud för liten och menlös? Tänk om Han faktiskt vill komma som en storm ibland. En storm som stökar till, flyttar på saker, rent utav blåser bort ett och annat.
Tänker också att det är ganska lätt att göra teologi av sin egen upplevelse. Har jag upplevt Gud i den stilla susningen tror jag att det alltid ska vara så, inte bara för mig utan för alla andra också. Stormvindar känns alldeles för oroande och farliga. Man vill ju ha det lugnt och tryggt.
Har jag upplevt Gud i stormvinden är det lätt att att tro det är så det alltid ska vara för mig och alla andra. Den stilla susningen känns alldeles för lugn och ofarlig. Man måste ju ha lite spänning i livet.
Det är så lätt att bli ensidig. Man behöver bara läsa en diskussionstråd på Facebook för att se det. Det är så ofta antingen eller. Som om saker bara kan ha en sida.
Rent logiskt finns det väl ingenting som kan ha bara en sida? Inte ens två sidor är väl möjligt? Nu känner jag att jag är inne på områden jag inte riktigt behärskar men visst måste ting ha minst tre sidor för att finnas till? Över- och undersida och en kant. Lite intressant i sammanhanget att man säger att Gud är treenig. Fullkomlig. Allt som behövs. Tre sidor av samma sak.
Olika fast lika.
Att efter en lång kall vinter känna en mild vind mot kinden.
Att stå på en strand och titta på vågorna när höststormen rasar.
Så olika men ändå samma sak.
Ibland behöver man det ena, ibland behöver man det andra.
Ibland behöver stormen få ruska om.
Ibland behöver den stilla brisen få smeka kinden.
Man får våga låta vinden blåsa på sig.
Man får våga släppa taget.
Man får våga följa med.
Våga.
