Predikan Strandudden Boliden 5 juli & Ersmark 6 juli 2025 3:e söndagen efter trefaldighet ”Förlorad och återfunnen”
Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,
ni som söker Herren.
Tänk på klippan ni är huggna ur,
på schaktet ni har hämtats från.
Tänk på Abraham, er far,
och Sara, som födde er.
En enda var han när jag kallade honom,
men genom min välsignelse blev han många.
Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.
(Jesaja 51: 1-3)
Från kapitel 40 och framåt i Jesajas bok handlar det om slutet av exilen i Babylon dit delar av befolkningen fördes när Jerusalem föll 586 f.Kr. Det otänkbara som inte skulle kunna hända hade hänt. Jerusalem föll och templet, Guds boning på jorden brändes ner. Det var den totala katastrofen. Folket fördes långt bort. Men Jesajas ord handlar om att det hur omöjligt det än ser ut finns en ny framtid. Det handlar om nytt hopp efter exilen. Nytt liv efter katastrofen.
Jesajas ord om nytt hopp är poetiska vackra ord med ett otroligt starkt budskap om hopp för dem som befinner sig i en hopplös situation. Ett hopp om att öknen ska bli till en grönskande trädgård. Ett hopp om att glädjen ska komma tillbaka.
En stor del av Gamla testamentet består av poesi. Mellan en tredjedel och hälften beroende lite på hur man räknar. Det är inte bara Psaltaren som är poesi utan många andra texter också, inte minst de profetiska böckerna. Det är något som kan göra det både lättare och svårare att läsa dem. Lättare på så sätt att vi inte behöver tänka att allting ska tolkas bokstavligt och svårare för att vi kanske inte riktigt vet hur vi ska förstå och läsa antik hebreisk poesi.
Den här texten från Jesaja är ett typexempel på det som kallas parallellism som är det absolut vanligaste stilmedlet i hebreisk poesi. Två rader säger nästan samma sak men med olika ord. Den ena raden förklarar den andra och det gör att budskapet förstärks och fördjupas. Raderna kan också kontrastera varandra för att förstärka budskapet. Det kan vara ganska spännande att långsamt läsa igenom en poetisk text på det här sättet och fundera på vad texten vill säga oss genom hur språket används.
- Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,
- ni som söker Herren.
Jesaja vänder sig till dem som söker Gud, som har en stark längtan efter rättfärdighet. Att sträva efter rättfärdighet är att söka Herren. Att söka Herren är att sträva efter rättfärdighet. De hänger ihop.
Rättfärdighet, tsedaqah är ett av GT:s viktigaste ord. Det handlar om rätta relationer till Gud och till människor. Det handlar att möta andra med barmhärtighet, att stå upp för de svaga och små. I Psaltaren 103:3 står det: Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. Att söka Gud är alltså nära förknippat hur vi behandlar andra människor. Vi kan inte söka Gud och samtidigt strunta i hur vi behandlar andra.
Jesaja vänder sig alltså till dem som söker Gud. De som vill det goda. Som gjort det väldigt länge men som förmodligen inte upplevt att de fått svar. Nu vill Gud komma med tröst och hopp genom Jesajas ord. Det är inte förgäves de har sökt Gud. Det är inte förgäves de har levt ett rättfärdigt liv.
- Tänk på klippan ni är huggna ur,
- på schaktet ni har hämtats från.
Här är det två motsatser som beskrivs. En klippa och ett schakt. På hebreiska står det något i stil med en grävd grop och det är samma ord som ofta översätts med brunn som används.
Folket befinner sig i exil, en tillvaro som förmodligen är allt annat än stabil. Det är inte deras hemland. Det är inte där de har sina rötter. Men de har en klippa de får påminna sig om.
”Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis.” (Femte Moseboken 32:4)
Nu uppmanas folket att tänka på den som är deras klippa, Gud. Han är trofast, han är rättfärdig och rättvis. Han är den som kan hjälpa dem upp ur gropen eller schaktet som det står i B2000 som i Bibeln symboliserar att lida på olika sätt, att vara förföljd och att vara långt bort från Gud. Ofta översätts det hebreiska ordet bor med graven.
I Psalm 28:1 kombineras klippan och gropen/graven. Till dig Herre ropar jag. Min klippa var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven.
Det handlar om människor som befinner sig i mörker och förtvivlan. Men, Kom ihåg klippan, ert ursprung! Han kan kan lyfta er ur förtvivlans grop.
- Tänk på Abraham, er far,
- och Sara, som födde er.
Abraham fick uppleva hur det var att få lämna det kända för det okända. Det tryggs för det otrygga. Gud kallade honom till en okänd framtid. Sara var ofruktsam, gammal och hade inget annat val än att följa med Abraham. En ironi i det hela är att folket i exil i Babylon befinner sig i den del av världen som Abraham och Sara kom ifrån. Det är som att historien inte har gått framåt, den har snarare gått bakåt. Börja om från början. Börja om på nytt. Men tänk på Abraham och Sara! Tänk på hur Gud kunde använda ett gammalt barnlöst par som förmodligen många gånger kände sig som att de befann i gravens grop.
- En enda var han när jag kallade honom,
- men genom min välsignelse blev han många.
Det är inte kvantiteten som räknas. Abraham var bara en. Guds välsignelse var det som gjorde skillnaden. Av bara en enda blev många. Kanske var det få av israeliterna i Babylon som sökte Gud men de som gör det uppmanas att tänka på Abraham. Av en liten skara kan det bli många! Kom ihåg Abraham! Kanske gäller samma uppmaning till oss idag om vi tycker att vi ibland är så få i våra sammanhang.
- Herren tröstar Sion,
- ger tröst åt hennes ruiner.
Sion, Jerusalem och dess tempel var Guds boning på jorden, mötesplatsen mellan Gud och människa. Katastrofen hade hänt och staden låg i ruiner men Gud ska trösta den. Staden ska byggas upp igen. Gud ska åter bo bland sitt folk. Gud kan bygga upp det som ligger i ruiner. Nacham på hebreiska betyder mer än att trösta. Det handlar om att känna medlidande med, att vilja förbarma sig över, att komma ihåg någons lidande. Gud har inte glömt er, Gud tröstar när allt fallit sönder.
- Han gör hennes öken lik Eden,
- hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Här anknyter Jesaja till skapelseberättelsen. I Bibelns andra kapitel beskrivs hur Gud skapar en trädgård ur den torra marken. Gud låter vatten stiga upp ur marken och det skapas liv där inget liv fanns.
Tre olika ord för ödemark används i hebreiskan vilket också syns i svenskan, ruiner, öken och ödemark. Det är som om Jesaja verkligen vill visa att Gud kommer att göra något nytt hur omöjligt det än verkar. Ger tröst åt hennes ruiner, gör hennes öken lik Eden, gör hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Viktiga saker behöver sägas tre gånger.
- Fröjd och glädje skall råda där,
- lovsångens toner ljuda.
Här används två olika ord för glädje. Som jag förstått det så handlar det ena ordet om en mer kortvarig stark glädje i stunden, i upplevelsen, medan det andra är en mer långvarig inre glädje. Sorgen ska vändas i glädje, både här och nu men också i längden, I Jesaja 61:8 står det att Herren ska ge de sörjande i Sion glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet.
I Guds nya trädgård, där det förut var ödemark och ruiner ska det inte bara grönska. Glädjen ska fylla trädgården. Sång och musik ska fylla den! Människors olika uttryck för glädjen ska blandas med fågelsången och blomdoften!
Det talas om öken och ödemark i texten. I Bibeln är vildmarken eller öknen platsen för många viktiga och avgörande gudsmöten. Mose möter Gud i den brinnande busken i vildmarken. Gud leder israeliterna genom vildmarken under 40 år. Elia möter Gud ute i öknen. Folket kom ut till Johannes döparen som höll till i vildmarken. Jesus inleder sina verksamma år med 40 dagar i öknen.
Kanske kan man säga att folket i exil i Babylon befann sig i ödemarken, i sitt livs öken. Men när allt hopp syntes vara borta fick de möta Gud på en plats där de inte alls trodde Gud fanns.
På hebreiska är orden för öken och för ord eller att tala väldigt lika. Midbar och davar. De kanske inte låter lika men de ser likadana ut, de har samma konsonanter. Det är spännande att dessa ord är så lika varandra. Jag tror det är en tanke med det. Gud talar i ödemarken. På den plats där våra ord tystnat talar Gud.
I psalm 137 beskrivs hur sången tystnat för folket i Babylon. De hade hängt upp sina harpor i träden. Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sånger i ett främmande land? Vid floderna satt de och grät. Glädjen fanns inte längre.
Men Jesajas budskap är hoppets budskap till alla vars sånger har tystnat. Till alla vars glädje har försvunnit. Som hängt upp sin harpa i trädet. Det är budskapet om att det finns hopp i vårt livs öken. Gud kan lyfta oss upp ur mörkrets grop. Det är ord av hopp om en ny framtid.
Gud talar i öknen. Talar tröst till den vars liv är i ruiner. Talar hopp till den som sökt Gud länge utan att få svar.
När Jesus vandrade här på jorden upprättade och helade han människor av alla slag. De som befanns sig i mörkrets och förtvivlans grop lyfte han upp, tog dem i handen, gav dem ett nytt liv.
Ytterst är det Jesus som kan ge det som Jesajas ord talar om. Jesus som burit allt vårt mörker. Både det vi själva är ansvariga för men även det som drabbar oss utan att vi förstår varför. Han är den som går med oss genom mörkret och befriar oss. Han är den som tar oss i handen och hjälper oss upp.
Israeliterna i Babylon skulle få komma hem till Jerusalem. Vi får komma hem till Gud.
Jesaja använde tre olika uttryck för att beskriva hur nytt liv skulle uppstå igen bland ruiner, ödemark och öken.
I Lukas 15 som ibland kallas de förlorade kapitel beskriver Jesus med tre olika liknelser hur Gud gör allt för att leta rätt på det förlorade. Jesus talar om det förlorade fåret, myntet och sonen, Guds och himlens glädje över att den som varit förlorad blivit återfunnen.
Viktiga saker behöver sägas tre gånger.
Gud vill möta oss i vårt livs ruiner, i ödemarken, i öknen.
Jesus letar rätt på det förlorade fåret, myntet och sonen.
Det blir fröjd, glädje och lovsång i Guds rike när vi kommer hem.
Sin slutliga uppfyllelse får Jesajas och Jesu ord den dag Jesus kommer tillbaka. När jorden ska förvandlas och återupprättas.
Kanske fortsätter livet att ibland vara en ökenvandring. Men vi har ett hopp att leva av. Ett hopp om tröst bland ruiner, ödemark och öken. Ett hopp om att på vägen mot Guds paradisträdgård då och då hitta en oas att vila i, en källa att dricka ur, en ton från himlen att lyssna till.