Knoppar

Rosenbuskarna i min trädgård har fortfarande knoppar. Väldigt fina men det är för sent. De kommer aldrig att slå ut. För mörkt. För kallt.

Först var det roligt att fotografera dem. Sedan greps jag av ett sådant vemod. Kanske rent utav sorg. Började tänka på allt som aldrig får en chans att slå ut. Allt som sett så lovande ut men som sedan frusit bort. Tynat bort.

Började tänka på människor som aldrig kommer att få slå ut i full blom. Människor som dödas i detta obegripliga outhärdliga våld som finns överallt i världen. Eller människor som lever under sådana förhållanden att det enda livet handlar om är att överleva från en dag till en annan. Så mycket lidande.

Här vid mitt köksbord är det lugnt och tryggt. Därute är det mörkt och kallt.

Om jag inte bar på ett hopp vet jag inte hur jag skulle stå ut med hur allting blivit. Politiker som fattar vansinniga beslut. Makthavare som bara tänker på sitt eget bästa. Alla som inte verkar bry sig. Som bara fortsätter vår överkonsumistiska livstil.

Men jag läser långsamt Jesajas ord:

Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er. «Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. (Jesaja 35: 1-7)

Vackra poetiska ord om framtidshopp. Det onda får ett slut. Det förtorkade ska blomma.

Kanske går det inte att beskriva på något annat sätt än med poesi. Med det vackra.

Mer än någonsin behöver vi det vackra. Det som rör vid våra hjärtan. Det som talar starkare än ord.

Det som talar om hoppet. Den ljusa framtiden trots allt.

Rosenbuskarna kommer att få nya knoppar till våren. Knoppar som kommer att slå ut. Som kommer att sprida sin väldoft. Det vet jag.

Jag läser lite mer av Jesajas ord:

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. (Jesaja 9:5-9)

Jag vill tro att det är lika säkert att detta rike ska bli verklighet en dag som att rosorna slår ut när sommaren kommer åter.

Kanske det enda jag kan göra är att låta det hoppet få vara drivkraften till att göra det lilla jag kan. På det sätt som är just mitt ge hoppet vidare. I ord och handling.

Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda!