Ett av mina favoritfoton. Kanske är det färgerna, formerna, strukturen. Eller kanske är det insikten att det här är insidan av en vissen tulpan som väntar på att bli slängd i soporna. Vem bryr sig om insidan av en tulpan? Dessutom stod den i tvättstugan. Jag får huvudvärk av tulpaner. Hur tråkigt är inte det?
Jag köper tulpaner ibland ändå för jag vill så gärna känna känslan av att snart kommer det att ljusna, snart blir det vår. Så tulpanerna får stå på köksbordet en stund omväxlande med att stå i tvättstugan eller garaget.
Det är något väldigt trösterikt med det som finns kvar när bladen fallit. Där i mitten. Det som varit dolt av den yttre prakten. Det som ska föra livet vidare.
Har funderat på det som nästan ser ut som en kungakrona i guld på tulpanen, det som pistillerna är fästa i. För snart två år sedan då jag tog bilden ville jag skriva något om just det, men kom inte på vad det var jag egentligen ville säga. Det var mest en känsla av en betydelse jag ännu inte förstått.
Tänker på berättelsen om skapelsens sex dagar. Bortom alla diskussioner om vetenskaplighet finns andra sanningar.
De tre första dagarna korresponderar med de följande tre dagarna. Först skapas själva grunden. Den fjärde till den sjätte dagen fylls allting med innehåll och liv.
På första dagen skiljs ljuset från mörkret (någon skulle säga att det är tiden som skapas). På fjärde dagen skapas alla himlaljusen.
På andra dagen skapas himlafästet som skiljer vattnet ovan från vattnet under. På femte dagen fylls himmel och hav av fåglar och fiskar av alla de slag.
På tredje dagen skapas marken men så lite oväntat kommer något extra, som en bonus; fröbärande örter och träd. På sjätte dagen till sist, beskrivs skapelsen av alla djur och varelser som ska fylla marken. Men precis som på tredje dagen kommer något extra. Inte vad som helst, människan skapas! Likt fröbärande örter och träd ska människorna vara fruktsamma och föröka sig.
På något sätt verkar det som om dessa ord vill säga att växter och människor har något väldigt viktigt gemensamt. Att bära frukt. Jag tror det handlar om så mycket mer än att föra släktet vidare. En människa kan bära frukt på så många olika sätt. Ge liv vidare.
Kanske är det inte en slump att träd och ting relaterade till träd är det som nämns flest gånger i Bibeln efter Gud och människan?
Kanske är det inte en slump att vi så lätt grips av förundran i skogen eller på en blomsteräng?
Vi har något gemensamt. Att bära frukt. Att ge liv.
Det som är så förunderligt, eller kanske ganska jobbigt för att vara ärlig, är att allting måste vissna först. Ingen blommar hela tiden. Först när det gamla vissnar och dör finns möjligheten till nytt liv. Smärtsamt men sant. Det gäller på så många olika plan.
Men samtidigt är det så otroligt hoppfullt att titta inuti en vissen tulpan eller vilken fröställning som helst. Å ena sidan på väg att dö. Å andra sidan, fullt av nytt liv.
Jag önskar att jag kunde tänka så när livet känns mer visset än blommande.
Ur det som vissnar bort föds nya möjligheter.
Och så var det det där som ser ut som en gyllene kungakrona. Kanske säger det helt enkelt något om storheten och äran i uppgiften. Att ge liv och hopp.
Vad det sedan konkret innebär vet jag inte just nu. Kanske är det frågor vi aldrig blir färdiga med men alltid måste bära med oss.
Att ta emot liv och hopp, hur gör vi det?
Hur ger vi det sedan vidare?
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
Svensk psalm 205
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Genom din ångest, när allt är svårt,
delar Gud din smärta och all din gråt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.
Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort.
Framtiden väntar, vila i tro,
kornet som nu slumrar snart börjar gro.
Så hoppfullt i Coronatider!