Lyktstolpar

(Egentligen skulle jag ha spelat ikväll. Läst texter och visst bilder. Med ont i halsen går inte det. Inget att göra åt. Det blir några rader här istället.)

November, en mörk månad om inte snön kommit. Ännu mörkare i år med pandemin som härjar. När många börjat tänka att snart skulle livet vara som vanligt igen så blev det inte så. Men jag tänker på de ord som Jesus säger;

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Är det inte just för sådana här tider som de orden gäller? Vågar vi tänka att de orden är mer än ett poetiskt uttryck för en andlig känsla? Vågar vi tro att det är ord att leva av? Ord som håller att både leva och dö på?

När livet blir på allvar. När vi inte har den kontroll vi skulle vilja ha. När allting är mörkt.

Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Ord som kan få vara som lyktstolpar som lyser upp den mörkaste väg.

Välsignelsens ord beskriver på hebreiska Guds handlande i dåtid, nutid och framtid på samma gång. Herren har välsignat, han välsignar nu och han kommer att välsigna.

Vi är omslutna av Guds ansiktes ljus. Han ger oss sin frid.

Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.