Tårar som faller. Tårar av sorg, saknad, ensamhet, vemod, smärta, trötthet.
Det finns andra tårar, tårar från himlen, tårar från Gud. Tårar av den djupaste glädje som finns att få. Den glädje som på något sätt ligger så nära sorgen. Ingen ytlig glädje som lockar till gapskratt. Den djupaste glädjen tar sig ibland tårarnas uttryck.
Glädjen över att Gud finns med när de vanliga tårarna faller. Glädjen över att få vara glad. Men mest av allt glädjen över att Gud finns hos mig, finns hos dig. Glädjen över att Gud som är större än allt annat ändå vill bo i mitt hjärta, vill tala till mig.
Kanske hör sorgens tårar ihop med den värld vi lever i, så full av brist.
Rom 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas.”
Kanske är glädjens tårar ett vittnesbörd om allt det som väntar.
1 Kor 2:9 Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.
Vi befinner oss mitt emellan sorgens och glädjens tid. Kanske är det därför sorgen och glädjen tycks bo grannar. Kanske är det därför glädjen ibland uttrycks i tårar.
Men en dag kommer tårarna inte längre att finnas:
Upp 21:4 ”Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Per-Erik Hallin sjunger i sången Fågelsång om den hoppets sång som redan nu kan få ljuda i vårt inre:
”Han sjunger för de sorgsna mänskor som natten tynger ner, och sången handlar om den morgon då ingen gråter mer. Den har toner friska som daggen på marken och jag vet att i sången han sjunger bor en hemlighet, för där bortom tid och rum så finns en evighet.”
