Hade velat ta på mig varma kläder och vandra längs det stormande havet. Känna vinden och regnet i ansiktet. Sitta på en sten och tala med den som kan stilla både yttre och inre stormar.
Det blev en vanlig dag i skolans värld. Det finns stormar där också. Både yttre och inre.
Stillade jag någon storm? Vet inte. Kanske någon liten. Hoppas i alla fall.
Men hellre hade jag vandrat vid havet. Behöver den öppna horisonten. Den långa sikten. Friheten. Gemenskapen i ensamheten.
Vissa dagar. Kan man känna sig mer ensam än tillsammans med andra människor? När någon man tycker skulle se inte gör det. Inte vill. När man inte får den frågan man så mycket längtar efter. Så mycket skulle behöva.
Hur är det idag? Den frågan som kanske skulle stilla stormen. Eller som kanske skulle hjälpa mig att hissa seglen och låta stormen föra mig åt rätt håll.
Nej, jag ser nog inte heller alltid när någon behöver den frågan. Även om jag skulle vilja.
Jag hade velat vandra vid havet. Jag skulle ha tänkt på sången “Håll mitt hjärta”. Jag skulle ha gjort den till min bön där på stranden.
Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer
Och gör mig hel
Ta mitt hjärta, ta min själ
Håll mitt hjärta, håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig, allt jag begär
Håll mitt hjärta, håll min själ
Håll min själ
Jag hade vandrat vid havet tills jag visste att bönen fått svar.
Jag hade vandrat vid havet tills jag visste att den som håller mitt hjärta är den inför vars blick jag alltid är till.