En sten vid en fyrstigskorsning med en fyrkant inhuggen. Nej, det var inget märkvärdigt fynd jag gjorde. Jag frågade de som visste. Fick veta att stenen markerar ett rågångshörn. Före 1930-talet högg man inte in fyrkanter så den var inte ens särskilt gammal. Ändå är det lite fascinerande att man tog sig tid att hugga in en fyrkant. Det måste ha tagit en stund och kostat en viss möda. Sedan har den bara stått där i skogen i sitt hörn.
Det finns andra tecken. Äldre tecken. Viktigare tecken.
Vid en utgrävning i Jerusalem 1979 hittade arkeologen Gabriel Barkay två små silveramuletter, förmodligen avsedda att bäras runt halsen. De var så sköra att det tog tre år att rulla ut dem. På dem fanns en skrift med pyttesmå tecken på gammal hebreiska. Om det kostade på att hugga in en fyrkant i en sten hur mycket tid och skicklighet ska det inte ha krävts att rista in dessa tecken i små amuletter! Dessutom var de inte avsedda att vara synliga eftersom de rullades ihop. (En liten film finns här).
Texten var inte vilken som helst, den visade sig vara den aronitiska välsignelsen från 4 Mos 6:24-26:
Herren välsigne dig och bevare dig: Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Amuletterna kunde dateras till 600-talet före Kristus och innehåller därmed den absolut äldsta bevarade skriften från Gamla Testamentet. De är till och med från tiden före fångenskapen i Babylon då folket fördes bort och templet förstördes.
Som alltid kan man tänka att det var en slump att de hittades. Man kan också tänka att det är någonting värt att begrunda att det just är dessa ord som är de äldsta av alla Bibelns ord som hittats. En bön och välsignelse som Gud själv har satt ord till. Guds egna ord. Välsignelsens ord.
Herren vände sitt ansikte till dig. Jag tycker så mycket om just dessa ord. Att bli sedd ansikte mot ansikte av den ende som ser mig helt som jag är. Som jag kan vara helt mig själv inför. Som jag inte behöver hålla masken inför. Inga känslor är opassande.
Som ser mig som ingen annan.
Hans ansikte lyser.
Ser mig i ögonen.
Tänk att någon bar dessa ord runt sin hals för 2600 år sedan. Som en osynlig påminnelse om den Gud som vill välsigna. Som vill vårt bästa.
Jag vill också bära dessa ord med mig så de inte blir som ett tecken på en sten i skogen som ingen bryr sig om längre.
Läste nyligen en roman, Gilead, av Marilyn Robinson. I den skriver en åldrande präst ett brev till sin unge son där han berättar om sitt liv. En sak som jag fäste mig vid var hur han beskriver att en av de bästa sakerna med att vara präst för honom var att få välsigna människor.
Jag tror att vi alla kan få ge Guds välsignelse vidare. Med tankar, ord och gärningar.
Herren välsigne dig och bevare dig: Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Kan man önska sig något bättre?
Kan man önska någon annan något bättre?
En sång att lyssna på: Vänd ditt ansikte till mig.