Selfie med Jesus

Att öva i kyrkan inför skolavslutningen kan vara en prövning för både lärare och elever. Med mycket spring i benen, såklart att man vill springa runt i den stora kyrkan. Så många spännande, fina saker, såklart att man vill gå fram och känna på dem. Att behöva stå trångt på en rad och sjunga en sång som någon annan bestämt, såklart att man vill knuffas lite eller gå någon annanstans.

Lika självklart för lärarna att det är exakt så som barn inte ska bete sig när det ska övas i kyrkan inför skolavslutningen.

Och hur än övningen varit brukar det bli jättebra när det väl är dags för skolavslutning.

Innan årets mest kaotiska övning frågade en elev: Får jag ta en selfie med Jesustavlan? Jag sa att det gick bra och så ställde eleven upp sig tillsammans med några kompisar framför den stora tavlan längst fram i kyrkan med Jesu på korset och tog en bild med mobilen.

En selfie med Jesus. Det kändes symboliskt på ett sätt jag inte riktigt förstod.

Läste nyss Lukasevangeliets 15:e kapitel. De förlorades kapitel. En fantastisk text som säger mycket om Guds väsen. Den som söker efter de förlorade. Hajade till inför de första två verserna:

Luk 15: 1-2 Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariséerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.

I en del översättningar står det att de höll sig nära Jesus.

Någon de med tveksamt rykte sökte sig till och ville vara nära och lyssna till.

Om Jesus var en sådan person, vad sa han? Hur sa han det han sa? Vad sa hans ögon?

Varför såg och hörde fariséerna och de skriftlärda inte samma sak som tullindrivarna och syndarna?

Varför såg de inte kärleken och barmhärtigheten???

Det tycks som om självgodheten och präktigheten förblindar. Man kan vara så noga med att följa Guds bud och regler att man blir blind för honom.

Har vi bilder av Gud och livet med honom som gör att vi inte ser honom? Som gör att vi missar platserna där han vill möta oss?

Tänk om Jesus skulle komma och slå sig ner på en bänk i parken. Vilka skulle komma för att vara nära honom och lyssna på hans ord? Vilka skulle beröras av den som söker efter de förlorade? Vilka skulle peka finger och kritisera?

Vad skulle jag göra?

Har aldrig riktigt förstått mig på det här med att ta selfies stup i kvarten men jag tänker att det finns olika anledningar till att man gör det. Ibland för att visa upp sig själv, vilken intressant plats man är på eller vilka coola kläder man köpt o.s.v. Kanske för att visa att man hör ihop med någon, en kompis, pojk– eller flickvän eller kanske familjen.

Eleven som ville ta en selfie med Jesustavlan tyckte nog mest att det var en häftig bakgrund. Kanske är symboliken att den korsfäste Kristus kan få vara en bakgrund i våra liv. Den utgivande kärleken som alltid finns med oss. Ibland håller han sig i bakgrunden. Ibland kliver han fram i förgrunden.

Om Jesus satte sig på en bänk i parken skulle nog många selfies bli tagna.

En del för att visa en kändis. En del för att visa en spännande person.

Men några selfies skulle bli tagna för att visa att man vill höra ihop. Någon har sett mig. Någon har berört mitt innersta. Någon har kallat mig till ett nytt liv. Oavsett vem jag är.

Skulle vi ta en selfie med Jesus?