Upptäckte ett fint spindelnät i rabatten när jag kom hem en regnig dag. Gick in och hämtade kameran. I en viss vinkel speglade sig mitt hus i vattendropparna som satt som pärlor i nätet. En spännande upptäckt även om skärpan kunde varit bättre. Mitt hus i en droppe.
Kanske lever vi alla våra liv i någon slags bubbla. Kanske är det inget fel med det. Vi behöver det som ger oss trygghet. Frågan är kanske bara hur medvetna vi är om vår bubbla. Har den tjocka väggar? Tittar vi inåt eller utåt? Ser vi den ens?
Brukar läsa några olika tidningar på nätet och även diskussionstrådarna till vissa artiklar som delas på Facebook. Tycker det är intressant att se hur olika människor tänker om olika ämnen. Hur man ser på världen utanför bubblan. Vet inte om de är många men det dyker alltid upp någon som ser på omvärlden som spindeln på bilden. Något stort och läskigt som håller på att sluka bubblan oavsett om det är min privata bubbla, Sverigebubblan eller till och med världsbubblan. Vad det stora läskiga är för något varierar. Det kan vara vänsterkrafterna, högerkrafterna, nationalismen, globalismen, USA, Ryssland eller varför inte sekulariseringen om man rör sig i kristna kretsar. Då är det säkrast att krypa ihop i sin bubbla för att hålla det där läskiga borta.
Man kan vara rädd för så mycket, till och med Gud. En del gör sig till språkrör för en gud som sägs vilja straffa Sverige för att vi är så gudlösa och syndiga. En sådan gud skulle jag också vara rädd för.
Jag tror inte på en sådan gud. En gud som vi på något sätt måste blidka med våra gudfruktiga gärningar för att det inte ska gå illa. En gud som vill att vi ska leva i vår bubbla avskilda från allt skrämmande.
Jag tror att det spelar stor roll hur vi lever våra liv. Jag tror att det spelar stor roll vad som driver oss.
1 Joh. 4:18 Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
Rädsla eller kärlek? Resultatet blir inte detsamma.
Jag vill inte leva i en rädslans bubbla. Inte heller i en bubbla där allt bara handlar om mig och mitt.
För länge sedan läste jag boken ”Vägvisare” av Magnus Malm. Jag minns ingenting av innehållet förutom en enda sak som följt mig genom åren. Författaren beskriver vår kallelse som att komma till Gud. Därifrån sänder han oss ut i olika uppgifter. Vi vänder så ofta på det. Kallelsen blir samma sak som uppgiften. Rätt vad det är så har man fastnat i rädslan ”tänk om jag gör fel saker?” eller ”tänk om jag missat min kallelse?” Det är så befriande att inse att kallelsen är något annat.
Matt. 11:28 Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
Kanske är det en barnslig bild men jag vill tänka mig Gud som en som med sin Andes vind blåser oss ut i världen som färgglada såpbubblor. Alla ur samma såpbubbleburk men ändå så olika. Det är dessutom okej att man blåser åt olika håll. Man är lika mycket såpbubbla för det.
Idag har varit en riktigt grå dag. Disigt och regnigt. Har varit hemma från jobbet på grund av huvudvärk och stor trötthet. Inte ett dugg såpbubbleglatt. Men jag har tittat på bilden från i somras då någon stod på ett shoppingstråk i Prag och blåste stora vackra såpbubblor. Barn sprang glatt omkring och försökte fånga bubblorna. Vuxna gladdes åt barnen och hade kanske också velat jaga såpbubblor om de vågat. Den glädjen tror jag på.
Jes. 55:12 Med glädje ska ni dra ut, i frid ska ni föras fram.
Jag vet att den glädjen finns. Ibland räcker det med den vetskapen.
