Hjälp

 

Det är lätt att göra som man alltid gjort. Köra på i gamla hjulspår. Inte tänka efter så noga. Det brukar funka.

Tills man kör fast.

Besökte Brännbergets naturreservat igår för att se om nornorna börjat blomma. Brukar parkera genom att backa in på en liten skogsväg. Så även igår. Det gick inte bra. Efter att ha backat en bit gick det inte att köra vare sig framåt eller bakåt. Gick ur bilen och insåg snabbt att varje försök att själv göra något åt saken bara skulle resultera i att bilen fastnade ännu mer. Den vanligtvis torra och stadiga vägen hade förvandlats till en mjuk sviktade massa av lera. Hade glömt bort att tänka på att det varit en extremt snörik vinter. Hade glömt bort att tänka på att jag aldrig varit där så tidigt på säsongen. Sådant kan vara bra att komma ihåg.

Det var bara att traska iväg mot närmast belägna gård som råkar vara en bilverkstad. Ett väldigt konstigt ställe för en bilverkstad kan man tycka. Mitt ute i skogen flera mil från stan. Uppenbarligen fungerar det. Det står alltid många bilar på gården. Knackade på, bad om hjälp med att dra loss bilen. Verkstadsägaren plockade fram en draglina och vi åkte tillbaka till min bil. På några minuter befann sig bilen på fast mark igen och jag hade lärt mig något  om hur man drar loss en bil.

Det är pingst. Den Helige Andes egen söndag. Han som också kallas Hjälparen. Vilket fantastiskt namn! På ett sätt kanske den mest konkreta sidan av Gud. Den som griper in i vår vardag. Den som talar till oss på många olika sätt. Om vi lyssnar.

Man kör fast ibland. Kommer ingenstans. Ibland för att man glömmer att tänka efter före.

Ps 40:1-3 Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta.

Ibland får man verkligen vänta och vänta. Kanske behövs det för att vi ska lära oss att lyssna. Både på oss själva och på Gud. Och hjälpen kommer förr eller senare.

Det är ingen fara med att köra fast ibland. Det är då man lär sig att det finns hjälp att få.

Mannen som drog loss min bil blev för mig en bild av Anden, Hjälparen. Kunde inte ta mig loss själv men en annan kunde. Kanske ligger det en poäng i att det var en verkstadsägare. En som inte bara kan dra loss bilar som fastnat i leran utan en som även kan laga det som är trasigt. Den verkstaden ligger inte mitt i staden brus utan långt ute i skogen. Kanske där man hör lite bättre. Både sig själv och Gud. Om vi lyssnar.

Nornorna då? Jo, de hade just börjat blomma. Små underverk i skogens dunkel. Beundrade dem en lång stund.

Satte mig sedan ner vid den lilla bäcken som rinner genom området. Kristallklart vatten porlade över vackra stenar i olika färger. Kändes som att det glittrade extra mycket i vattnet av solljuset som silades genom trädens kronor. Vattnet tycktes stråla av olika färger. 

Den Helige Ande. Det levande vattnet. 

Glittrande, klart och rent. Så långt ifrån det torra och tråkiga.

Glatt och sprudlande. Fullt av liv.

Joh 7:37-39 På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ro­pa­de: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av le­van­de vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden som de som trodde på honom skulle få.

Ps 147:18 Han sänder sitt ord och det frusna smälter, han låter sin vind blåsa och vattnet strömmar.

Någon som drar upp oss när vi fastnat. Någon som låter det klara vattnet porla i vårt inre.

En bilverkstad och en glittrande bäck.

Den Helige Ande talar på många sätt.