Det är kyndelsmässodagen idag. “Uppenbarelsens ljus”. Att se och bli sedd.
Satt i morse i kyrkan och spelade igenom dagens psalmer.
“Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att Du ler emot mig som en mor.”
Samtidigt lyste solen in genom kyrkfönstret rakt i mitt ansikte. Kanske dagens viktigaste predikan. Ett ansikte som lyser som solen. Gör mig varm.
En av barnkörens sånger idag börjar med orden: ” I Guds varma blick växer jag fri och stark. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka.” ( Man kan lyssna på den på Spotify här )
Vår värld skulle må bra av fler varma blickar. Det finns så många som fryser.
I någon annans blick få växa fri och stark. Då är det inte så noga med vad andra tycker och tänker. Någon ser på mig med en varm blick.
Minnet av en sådan blick när dagen är kall, när dagen är ensam. Det blir lite mindre kallt, lite mindre ensamt. En värmande skatt att bära med sig.
En liten ispärla i skogen knappt synlig för blotta ögat. Kanske är vi ibland som den pärlan, nästan osynliga. Inte mycket som håller oss fast.
Kanske gör någons varma blick som kamerans förstoringsfilter, gör oss synliga. Mönstret framträder. Det som är vi. En pärla.
En annan människas varma blick ger mig mod, ger mig kraft.
Kanske får jag någon gång vara den vars blick ger styrka.
Vi får värma varandra.
Och om ingen människa skulle se oss. Om vi knappt ser oss själva. När allt som finns är likgiltiga blickar.
En finns som alltid ser oss.
1 Mos: 16:13 “Du är den Gud som ser mig”
“I Guds varma blick vandrar jag lugn och glad. Jag är inte rädd. Jag vandrar i kärleken.”