Blir glad av den här bilden. Förmodligen beroende på en helt verklighetsfrånvänd föreställning hämtad från den tecknade filmens värld. Bilden av en glad liten mus som ilar fram. Runda fina svängar över små kullar i snön på väg mot något viktigt mål. För verklighetens möss är tillvaron förmodligen inte alls idyllisk.
Läste igår i Gamla testamentet om hur profeten manade kungen att vara stilla och vänta in Gud i stället för att hasta fram på eget bevåg. Så lätt det är att ila fram utan eftertanke. Så mycket man vill hinna med. Så mycket som verkar så angeläget. Man vill känna sig viktig. Man vill känna sig nyttig. En som hastar fram med målet i sikte och lämnar fina spår efter sig likt musen på snön.
Jesaja 45:
Så säger Herren, Israels Helige och Skapare: Fråga mig om det som ska komma. Låt mig ha omsorg om mina söner och mina händers verk.
När man tar sin egen viktighet på lite för stort allvar kommer någon med mer koll på läget och säger: Du, låt mig ta hand om det här. Jag har ju liksom gjort alltihop.
Antingen tar man illa upp eller också infinner sig lugnet.
Vilken befrielse att slippa tro att allt hänger på mig! Världen går faktiskt inte under om jag glömmer bort allt det där jag borde komma ihåg. Om jag råkar göra mindre viktiga saker i stället.
I Jesaja 30 står det några intressanta ord:
Genom stillhet och tillit blir ni starka. Men ni vill inte.
Varför är det så svårt att vara stilla och bara lita på Gud? Varför vill vi inte det som gör oss starka på riktigt? Är det att då måste man släppa taget om sin egen betydelse? Är det att då måste man inse att ens egna väl uttänkta planer kanske inte är de bästa?
Att ila fram på snön mot sina förmodat viktiga mål.
Att sitta stilla på en sten vid havet och vara tyst.
På vilken plats lyssnar man bäst?
På vilken plats blir man bäst rustad att möta livet?
Kanske klarnar tankarna i det stilla lyssnandet. Kanske blir man så ivrig och inspirerad så att man vill ila som en glad mus på snön.
Då är det liksom en helt annan sak. Då är utgångspunkten en helt annan.
Någon annan har omsorg om det hela.
Jag får vara med på ett hörn.
Kanske lämna spår.
Fina spår i snön.
