Tror inte jag har sett det här huset tidigare. I alla fall har jag aldrig tänkt på det. Kanske är det så mycket grönska som skymmer på sommaren, den tid på året jag oftast går den här vägen. För några dagar sedan i ymnigt snöfall såg det ut som ett hemligt sagohus. Återupplevde känslan av barndomens spännande sagor och berättelser om mystiska hus i hemlighetsfulla skogar. Det är något visst med det där lite hemliga, det som inte riktigt syns. Sådant som bara anas.
Började fundera på dolda platser, dolda rum. Inte i hemliga sagohus men inom oss.
Så mycket delas offentligt på olika sätt. Det är så enkelt att lägga upp en bild på Facebook eller Instagram för att visa något ur ens liv. Undrar om det tar bort något av det hemlighetsfulla, magiska i livet?
Kan man vara med om något omvälvande och behålla upplevelsen bara för sig själv i sitt hjärta utan att dela den vidare? Vad gör det för skillnad? Kan en upplevelse bli trivialiserad när den delas? Jag vet inte, tål att funderas på.
Det finns platser värdefullare än andra. Det finns upplevelser djupare än allt annat.
En hemlig plats där Gud möter oss. En hemlig plats för det mest personliga möte man kan tänka sig.
Hur hittar man det rummet? En verkligt viktig fråga.
Var finns dörren?
PS. 37:7 Var stilla inför Herren och vänta på honom.
I stillheten och tystnaden, är det där det finns möjlighet att lyssna? I stillheten och tystnaden är det där det finns det möjlighet att mötas?
När livet går i för hög hastighet, när orden blir för många, hur ska vi ens hitta dörren?
Kanske måste man välja.
Kanske måste man välja bort.
Vill jag finna den där dörren?
Vill jag utsätta mig för den där livsförvandlande kärleken?
Törs jag öppna dörren?
Vad händer om jag går in?
