Gick en promenad nere vid älven när dagens ihållande regn upphört. Längs promenadstigen finns träbänkar utplacerade med jämna mellanrum. Jag vet inte vem som satt dit dem men det ser inbjudande ut att slå sig ner och titta på älven en stund.
Jag vet inte om ristningen i bänken funnits där länge. Jag har gått förbi den många gånger men tittar väl oftast på älven och inte på bänken. I ryggstödet på bänken har någon ristat in Jesus. Skulle vara intressant att veta vem och varför.
Kändes som om det var en rätt så pedagogisk bild. Jesus inristat i bänken som är till för att vila.
Matt. 11:28 Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
Hur ofta tänker vi inte att Jesus säger: Kom till mig så ska jag tala om för er allt ni måste göra.
Jag tror i och för sig att han kan säga så också men det är aldrig början. Det börjar med att få möjlighet att lägga av sig sina bördor och vila. Alla bördor vi lagt på oss själva. Alla bördor andra lagt på oss. Ibland är det stora tyngder vi släpar runt på. Ibland är det stora tyngder andra lägger på oss. Det är svårt att värja sig.
Då kan man behöva den där bänken. Kanske måste man till och med be om hjälp för att kunna lyfta av bördorna. Som en tung ryggsäck som man knappt får av sig själv.
Ber man om hjälp får man hjälp. Det törs man lita på.
Sedan kan man sätta sig ner där på bänken. Ingen ryggsäck eller tyngd i vägen. Vila en stund. Titta på älven som flyter förbi.
Strömmande vatten.
Levande vatten.
Om Jesus då säger: Kom, så ska jag visa dig vad du ska göra, så är det liksom en helt annan sak. Då är drivkraften en annan.
Inte kämpa på för att kanske till slut nå fram till vilan.
Nej, få lägga av bördorna först, vila och sedan med lätta steg ge sig ut på livets äventyr. Bara för att man vill. Bara för att Någon går med.
Och tittar man riktigt noga så finns det bänkar utplacerade både här och där på lämpliga avstånd. De kanske bara inte ser ut som man har tänkt sig.