Ibland flyter livet på precis som man vill. Vinden i ryggen, glittrande vågor, inga grund i sikte och den goda matsäcken packad. Så tacksam för alla sådana dagar.
Andra dagar.
Mer som en sedan länge bortglömd båt på en ogästvänlig strand. Föga sjöduglig med hål i skrovet. På vågorna utanför susar de toppmoderna fina båtarna förbi med avlägsna mål i sikte.
Hur ska man ta sig ut på havet igen? Kan någon laga min båt?
Man skapas inte m
ed hål i skrovet. Man skapas inte för att ligga övergiven på en strand.
Saker händer i livet. Saker går sönder. Man tappar styrförmågan. Kanske händer det alla någon gång. Så ligger man där på stranden och undrar. Var detta meningen?
Det finns en psalm i psalmboken med en fantastisk text av Christina Lövestam.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
Jag kan inte laga min båt.
Jag kan vända mig till den som kan laga den. Den som som gör trasigt till helt inifrån och ut.
Inte bara på ytan.
Den som sitter med mig på stranden tills gråten gått åt. Den som skrattar med mig åt allt tokigt som livet också innehåller.
Sedan kan jag ge mig ut på havet igen.
Kanske som en stor båt för långa resor.
Kanske som en eka som bäst lämpar sig för roddturer i viken.
Spelar ingen roll vilken sort.
Någon har gjort mig hel och det är nog.