Om ett träd

Skulle skriva om vackra små blommor i skogen.

Skulle skriva om skir, spirande grönska.

Skulle skriva poetiskt om våren och sommaren.

Här sitter jag och tittar på bilden av resterna av en förkolnad trädstam. Blänkande svart. Skogen runt om ser inte alls poetisk ut. Inte lätt att gå i heller.

Inte långt bort växte de vackra små blommorna. Inte långt bort porlade den lilla bäcken.  Här, mest risigt.

En svart förkolnad trädstam väcker fantasin. Har blixten slagit ner? Ett brinnande träd mitt i skogen? Var det en skogsbrand?  Hur såg det ut?

Det finns egentligen ingenting svart i naturen. Blommor som ser svarta ut är egentligen bruna eller lila. Svarta växter skulle ta åt sig alldeles för mycket energi och förstöras. Inte konstigt att bli överraskad av något så svart mitt ute i skogen.

Passade på att läsa lite om eldens betydelse för naturen. I en text beskrevs det som en ”kullkastning av rådande regim och chans till pånyttfödelse.” Intressant ordval.

Något gammalt dör, något nytt föds.

Kanske är det så i livet ibland. Vissa saker måste dö bort för att något nytt ska kunna växa fram. Smärtsamt men nödvändigt.

Ibland blir naturen en predikan.

De vackra små blommorna har sin berättelse.

En förkolnad trädstam kan också tala.

Om gammalt och nytt.

Från död till liv.

Ny chans.