Att ta emot en gåva är inte alltid så lätt. Så gärna vill man kunna ge något tillbaka, visa att man förtjänar gåvan. Man vill inte stå i skuld till någon. Men en gåva ges ju inte för att få. En gåva ges för att visa uppskattning och kärlek, inte för att få något tillbaka. Mottagarens glädje är tack nog.
Guds kärlek, Hans stora gåva till oss. Han låter den regna över oss varje dag, inte för att vi gjort oss förtjänta av den utan för att Han är nådens och kärlekens Gud.
Kärlek kan man aldrig kräva eller ta som en rättighet, då är det inte kärlek längre. Kravet på kärlek gör lätt att vi inte ser den kärlek vi faktiskt får från Gud och människor.
Kärlek kan bara tas emot som nåd, den är ingen rättighet men vi får den ändå.
Kanske ligger det en svårighet här. Svårigheten i att bara ta emot. Svårigheten i att lägga bort sina egna förväntningar på hur jag borde vara, hur andra borde vara, hur Gud borde vara och hur kärleken borde vara. Kanske borde vi be Gud om öppnade ögon och öppnade hjärtan så att vi kan ta emot Hans kärlek så att den får fylla oss. Fylla oss och bli den förvandlade kraft vi aldrig kan kräva, bara ta emot som en oförtjänt, oväntad gåva.
Rom 5:8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Vi får inte Guds kärlek för att vi omvänder oss. Vi får Guds kärlek först och sedan kan vi vända om till Gud för att Han redan älskar oss.
Vilka befriande ord att Gud älskat oss först, det är nåd!