Nytt år. Nya horisonter. Hur klyschigt låter inte det? Vad då nya horisonter?
Vad är en horisont egentligen?
Har på outgrundliga vägar skaffat mig en ny hobby; fotografering. Köpte nyligen en begagnad systemkamera så nu försöker jag lära mig hur bländartal, slutartid, ISO och en massa annat hänger ihop och påverkar bilderna. Jätteroligt! Det finns så mycket att lära. Det finns så många duktiga att inspireras och lära sig av. Roar mig med att titta på andras bilder på Instagram och att lägga ut egna. (här )
Funderade på vilken bild som skulle kunna passa på nyårsafton, antingen som en sammanfattning av året som gått eller som en bild för året som kommer. Fastnade för en bild från början av oktober. Höstfärger i skogen och himlen som speglar sig i havet.
Jord, himmel och hav. En slags naturens treenighet. I mitten en öppning ut mot havet, mot horisonten.
Mot det nya.
Där himmel och hav möts.
Där det gudomliga och det mänskliga möts.
Ordet horisont kommer från det grekiska ordet för begränsande. Ofta tänker man kanske tvärtom att horisonten står för något oändligt.
Kanske är det så att det som finns hitom horisonten är begränsat. Vår kunskap, våra perspektiv, vårt förstånd. Även om vi gärna vill tro att detta är nog.
Vid horisonten tar himlen vid. Det eviga. Det oändliga.
Att stå på en strand och se hav och himmel mötas.
Att stå på ett högt berg och se jord och himmel mötas.
En aning av det gudomliga.
Förr i tiden var horisonten viktig för navigering till havs. Nu använder man gps. Hur navigerar man i livet? Knappast med gps. Behöver vi horisonten fortfarande?
När vi inser våra begränsningar. Där Gud bortom alla begränsningar möter oss.
Om horisonten är där det gudomliga möter oss är det kanske inte bara klyschigt att säga ”nytt år, nya horisonter”.
Till bilden på Instagram skrev jag, kanske också lite klyschigt, ”Time to unfold new horizons”. Unfold kan betyda att något öppnar sig men också att slå ut som en blomma. Tycker att det är en fin bild. Nya horisonter, mötesplatser som får slå ut som blommor under det nya året.
Framför mitt hus är gräsmattan och rabatten till största delen täckt av en stor snöhög. Även om det är svårt att tro det så vet jag ju att våren kommer och blommorna i rabatten kommer att knoppas och så småningom slå ut. Trots all snö. Trots allt som är så fruset.
Nytt liv.
Man kan ana det långt borta vid horisonten.