Jag skulle skriva om plustecken i livet. Addition, mervärde, bonus, tillägg, förmån, guldkant på tillvaron.
Men jag vill inte alls skriva om att lägga till.
Jag vill skriva om att ta bort.
Vad blir kvar när man tar bort allt? Finns det något kvar?
Vi lägger till så mycket. Vi skaffar så många saker. Nya prylar, nya aktiviteter, nya upplevelser. Hela tiden.
Många saker behövs. Många gör det inte.
Vi bara tror det.
Vi plussar på och lägger till. Unnar oss.
Behöver inte vara fel. Men kanske kan det vara värt att fundera en liten stund på orsaken till vårt livs additioner. Vad vill vi addera till vårt liv?
Har det smugit sig in en tanke om att jag är något mer om jag har ett nyrenoverat kök och fullspäckad kalender? Är jag mer värdefull ju fler bekanta jag har? Om jag är duktig och har ett fint jobb?
Vem är jag egentligen?
Bortsett från mitt jobb, min familj, mitt hem, min ekonomiska status, mina talanger, mina vänner.
Vad är det då som definierar mig?
Vem är det då som definierar mig?
Vad är viktigt på riktigt?
Kanske måste man våga vara ensam med sig själv en stund för att finna ett svar.
Tystnad och ensamhet kan vara fantastiskt.
Tystnad och ensamhet kan vara hemskt.
Beror på vad man finner. Beror på om man vågar stå ut tills man finner.
Jag vill inte ha en tro som ger en guldkant på tillvaron. Jag vill inte ha en tro som blir ytterligare ett tillägg i almanackan.
Jag vill ha en tro som finns kvar om så allt annat skulle tas ifrån mig.
En tro på den som bär allt. Som är den som bär min tro.
Såg ett träd med helt kala grenar. Alla löv hade fallit. Som livet kan kännas ibland. Nedanför trädet växte en sprakande röd buske. En sådan tro vill jag ha. Om livets alla löv faller så finns det en sprakande röd kärlek där i botten.
Den finner man inte genom att lägga till en massa saker.
Den finner man när man vågar ta bort.
Den finner man när man vågar vara tyst.
Jes 30:15 ”Om ni vänder om och är stilla blir ni frälsta. Genom stillhet och tillit blir ni starka.”
