Har tillbringat några timmar på en stenig strand vid havet idag.
Det är något visst med stränder och hav. Kanske är det storslagenheten, utsikten mot oändligheten.
Fri sikt mot horisonten.
På ett sätt en väldigt karg plats. Stenar i all oändlighet. Ont under fötterna. Måste tänka på balansen.
Tycker om det karga. Tycker om att det inte är så mycket som stör. Tycker om att ha fri sikt. Man hör vad man tänker.
Nya tankar.
Trots denna kargh
et en blomstrande plats. Strandvial, vattenmåra, strandglim och kråkklöver som glada punkter mellan stenarna. Tror inte jag sett någon mer färgglad vild blomma än strandvial. Man skulle nästan kunna kalla den klatschig. Skulle passa i en rabatt.
Tror att den liksom jag trivs bra med det karga. En prunkade rabatt kan liksom bli för mycket. Inga mellanrum. Ingen fri utsikt.
En helt annan blomma är ganska skoj. Med fantasins hjälp kan strandglim se ut som lite allt möjligt, luftballong, rymdfarkost eller fisk. Vem kom på att att skapa en blomma som har en egen ballong?
Har alltid tyckt om blommor. Har sällan kollat särskilt nära på dem.
Har börjat roa mig med att fotografera lite allt möjligt men mest blommor, gärna i närbild.
En ny värld. Så mycket fantasi.
Blir ibland helt överväldigad av den oerhörda överflödande skönhet som finns.
Som bara existerar.
En variation utan gräns.
Fantasi utan måtta.
Överflöd.
Stenar kan också tala.
Där inga blommor fanns, där det var riktigt svårt att gå.
En predikan.
Luk 19:40…ska stenarna ropa.
