Vemod.
Lätt att känna. Svårt att förklara.
Hittar några ord till hjälp.
Sorgsen längtan.
Stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka.
Insikten om förgängligheten i det vackra.
Sorg, längtan, det vackra.
Kanske blandas dessa tre till olika nyanser av vemod.
Det vackra och sköna, en insikt om att allt här på jorden är förgängligt. Kanske gör det att det vackra blir ännu vackrare. Kanske gör det att det vackraste ofta tycks rymma en ton av sorg. En ton av saknad.
Många blir nedstämda på våren. Det är så vackert att det gör ont. Annat som gör ont dras fram i ljuset.
Kanske bor det i det vackra en djup, vemodig längtan efter det fullkomliga som vi ännu inte sett, bara anat.
Kanske kan vi i vemodet ana att det finns en djupare glädje.
Vem finner den glädjen?
Dem som lever på ytan?
Den som lever på djupet?
Den som vågar vara tyst och lyssna?
Den som vågar känna den djupaste längtan. Känna vemodet.
Den som vågar låta vemodet bli en bro. En bro till den glädje som har rot och fäste. Vi har ett ursprung och ett mål.
[maxcollection id=”1″]
Känslan av vemod tycker jag är någonting vackert. Du beskriver det så bra! Tack.