Det är spännande med ord. Ord som sägs. Ord som inte sägs. Vad döljer sig i våra ord och vad visar sig i dem?
Tror att vilka ord vi väljer avslöjar något om vår världsbild, vår människosyn, ja vår syn på själva livet. Kanske inte de välformulerade, i förväg uttänkta orden, men de där orden som bara trillar ut i stunden.
Handlar våra ord om kris och elände så är kanske det den bild vi har av tillvaron. Genom de ord vi uttalar skapar vi en bild av livet. Ju mer vi säger dessa ord desto mer förstärker vi den verklighetsuppfattningen.
Handlar våra ord om hopp och framtidstro skapar vi en annan bild av verkligheten.
Det märkliga är att dess
a två olika sätt att tala kan handla om samma verklighet. Tänk så olika det blir!
En kollega skrev i ett mejl om sin klass som behövde gå tysta till musiksalen när niorna hade nationella prov: Jag följer med en stund för att de ska klara uppdraget.
Fundera en stund vilken människo- och kunskapssyn som ryms i de orden!
Jag följer med. Att följa med är att gå bredvid, inte att gå före och styra och ställa.
En stund. Att frivilligt ge av sin tid som kunde användas till något annat.
För att de ska klara uppdraget. Att få andra att lyckas istället för att kontrollera att de inte misslyckas.
Någon annan kanske skulle ha skrivit: Jag leder dem till musiksalen och håller koll så att de inte för oväsen.
Vilken människo- och kunskapssyn ryms i de orden?
Sådana ord som man bara säger eller skriver säger så mycket!
Ord har makt.
Vad säger mina ord?
Vad vill jag med mina ord?
Trycka ned eller lyfta upp? Bedöma eller befria?
Ord som blir följeslagare som gör att vi klarar uppdraget, livet.
Sådana ord önskar jag mig fler av!