Där tron kan växa

^{EFS-kyrkan Skellefteå söndag 25 januari 2026}

Johannesevangeliet 4:46-54

₄₆Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. ₄₇När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. ₄₈Jesus sade till honom: »Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.« ₄₉Ämbetsmannen sade: »Herre, kom innan mitt barn dör.« ₅₀Jesus svarade: »Gå hem, din son lever.« Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. ₅₁När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. ₅₂Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: »I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.« ₅₃Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: »Din son lever«, och han kom till tro liksom alla i hans hus. ₅₄Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Idag tänkte jag att ni ska få lära er ett lite krångligt ord, nämligen plausibilitetstruktur. Är det någon som har hört det ordet någon gång?

Om vi befann oss i skolans värld och det här var ett nytt musikord som eleverna skulle få lära sig, då hade jag bett dem säga efter mig för att bättre komma ihåg ordet. Så nu låtsas vi att vi är i skolan så ni får helt enkelt säga efter mig. Plausibilitetstruktur!

Och vad är nu det för någonting?

Man skulle också kunna säga möjlighetsstruktur eller möjliggörande struktur och då kanske det blir lite enklare att förstå vad det handlar om.

En plausibilitetsstruktur är det sammanhang vi befinner oss i som gör att vårt sätt att tänka och tro känns normalt, trovärdigt och självklart och att andra tänkesätt inte känns fullt lika normala och självklara. En sådan struktur kan bestå av människor, institutioner som kyrka och familj, språk, traditioner och ritualer med mera. Vilka medier vi tar del av är också viktigt. Det här innebär att tro och hur vi ser på verkligheten inte bara handlar om argument, utan om gemenskap, vanor och vilka berättelser vi lyssnar till.

En plausibilitetsstruktur är alltså den ram inom vilken våra tankar och idéer och vår tro känns rimliga och trovärdiga. En plausibilitetsstruktur hjälper oss alla hålla fast vid våra övertygelser.

Det här gäller ju i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa. Det är enklare och bekvämare att vara med likasinnade oavsett om det gäller religion, politik eller något annat.

Det här begreppet kan förklara varför det ofta är svårt att övertyga någon som tänker väldigt annorlunda än en själv. Det handlar oftast inte bara om en enskild åsikt utan det handlar om ett helt annat sätt att se på världen. Att bli kristen till exempel, det är att gå från en plausibilitetsstruktur till en annan, att byta världsbild, och det är ett stort steg som ofta tar tid.

Jag tycker det här är ett hjälpsamt begrepp för att förstå vad som händer inte minst när olika sådana här strukturer krockar vilket händer i dagens text.

Mannen i berättelsen, han rörde sig i maktens korridorer för att använda ett helt anakronistiskt uttryck.

Enligt hans plausibilitetstruktur, enligt hans sätt att tänka, var status och inflytande viktigt när någon behövde hjälp. Ett helande krävde fysisk närvaro, kanske handpåläggning. Som maktmänniska tyckte han sig ha rätt att be Jesus att gå väldigt långt för att hjälpa sonen. Inget litet krav! Det är en sträcka på minst tre mil från Kafarnaum till Kana. Tänk er själva om någon skulle komma och kräva av er att ni skulle gå på en stenig stig till Boliden!

Enligt mannens verklighetsuppfattning var detta helt rimligt. Förmodligen hade han hört talas om när Jesus gjorde vatten till vin just i Kana så varför skulle inte Jesus kunna hjälpa honom nu och göra hans son frisk?

Mannens världsbild märks i hans bön:

”Herre, kom ner innan mitt barn dör.”

Det var en uppriktig bön. Men det säger också något om mannens tänkesätt:

• Jesus måste komma.
• Jesus måste vara där.
• Jesus måste göra något synligt.

Jesus borde gå de där tre milen. Han borde lyssna på en man med makt. Det är så hjälpen borde ges. 

Men vad gjorde Jesus? Han utmanade i stället mannens verklighetsuppfattning.

Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.

Det som lät hårt och kärlekslöst kanske var Jesu försök att rubba mannens syn på hur saker och ting fungerar?

Kanske känner vi igen oss i mannens tankar.

Vi vill gärna tro men vi vill helst att Gud ska vara och handla på det sätt som vi redan tycker är rimligt. Vi vill att Gud ska hålla sig inom vår plausibilitetstruktur. Vi vill att Gud ska passa inom den ram vi själva konstruerat. Men Gud är alltid större än våra ramar.

Ni kanske har varit med om att något ni tyckt och tänkt och tagit för givet inte längre stämmer? Eller kanske att en människa inte visat sig vara den ni trodde den var? Det är en otroligt omskakande och förvirrande upplevelse. En sådan upplevelse brukar man kalla för kognitiv dissonans. Det vi trott och tänkt tycks inte stämma med verkligheten längre. Det är inte ovanligt på trons område att man upplever att det man trott så säkert på inte känns så självklart längre. Det är inte farligt att känna så. Det är inte farligt att tvivla. Det är inte farligt att ibland behöva ifrågasätta. Kanske är det just i den här kognitiva dissonansen som tron kan få växa fram på ett nytt och kanske djupare, kanske på ett mer reflekterat sätt.

Kanske såg Jesus att mannen i sin nöd trots allt var mottaglig för att få sin verklighetsuppfattning rubbad. Kanske skapade Jesus medvetet kognitiv dissonans hos mannen. Det enda verkligt viktiga för mannen var att sonen blev frisk och då spelade det kanske inte längre någon roll hur det gick till. Jesus skapade en spricka i mannens förväntningar där ett utrymme för tro kunde uppstå.

Jesus sa till mannen:

”Gå hem. Din son lever.” (v. 50)

Inget av det mannen förväntade sig hände.

• Ingen handling
• Ingen resa
• Inget tecken

Det enda som hände var att Jesus talade.

”Mannen trodde på det ord som Jesus hade sagt till honom och gav sig i väg.”

Någonting hände i mötet med Jesus. Jesu ord gjorde någonting med mannen.

Han gick hem utan att veta.

Han gick hem utan bevis.

Han gick hem med endast ett ord av Jesus att förhålla sig till.

Vad tror ni mannen kände och tänkte när han gick på vägen hem?  Jag tror inte att han gick och trallade och tyckte att nu var livet toppen.

Jag tror att han bar på väldigt blandade känslor. En känsla just av kognitiv dissonans. Det skavde. Det gick inte ihop. Osäkerhet, oro, en vilja att tro på Jesu ord blandat med ovisshet om Jesus verkligen var trovärdig.

Men han gick ändå.

Det är jobbigt att befinna sig i ett sådant här mellanrum innan vi vet hur det kommer att bli eller ens vart vi är på väg. Vi kan uppleva en kallelse eller ett löfte eller kanske bara har en svag aning av något att förhålla oss till men vi vet inte säkert. Vi kan ha en massa frågor som inte vet hur vi ska hitta svaren på. Det kan skava.

Men mannen gick ändå.

Jesus skapar tro är dagens rubrik. Kanske handlar det snarare om att Jesu skapar en spricka i vårt skal, i vår ram och i våra förväntningar som öppnar en plats där en ny tillit och en förnyad tro kan slå rot. Som gör att vi trots allt vågar gå. Även utan hundraprocentiga garantier.

Jesus mötte mannen och och han möter oss inte genom att bekräfta vårt sätt att tänka, utan genom att utmana oss och skapa ett nytt sätt att tänka. Genom att öppna en ny större värld för oss.

Vad har då det här med oss som kyrka här idag att göra?

Om Jesus är den som skapar tro är vår plausibilitetstruktur det som gör att vi bevaras i vår tro. Som en struktur som gör det lättare att tro är församlingen en fantastisk plats!

I församlingen får vi dela vår tro och våra tvivel med varandra, vi får delta i gudstjänster, fira nattvard kanske vara med i bibelstudie- eller bönegrupper. Vi behöver varandras stöd som församling, som kristna för det är svårt att vara kristen på egen hand om man mestadels vistas i sammanhang där ens tro ifrågasätts eller kanske anses helt irrelevant.

I dagens episteltext ger Paulus exempel på hur viktiga vi är för varandra inte minst när vi har det svårt. Vi får både ta emot tröst och ge den vidare.

För en levande församling är det här så viktigt. Att vi delar inte bara det glada och ytliga utan att vi delar även det svåra med varandra. Att vi inte håller upp en bild av att livet är så bra och härligt när det i själva verket inte är det. Kanske inte för någon av oss. Inte hela tiden. Vi behöver varandra. Vi behöver en äkta gemenskap.

En sådan gemenskap innebär inte att all kognitiv dissonans och allt som kan skava försvinner, snarare innebär en sådan gemenskap att dissonanserna och skaven får finnas i en trygg miljö som tål frågor, tvivel och omprövning.

 I EFS-kyrkans vision står det: ”Vi vill betona att kristen gemenskap ska vara en trygg gemenskap där alla är välkomna med sina frågor, sin längtan och sina behov.”

Nya insikter, nya lärdomar, nya möten med Jesus kan göra att det uppstår skav men i de sprickor som uppstår i det vi tog för givet vill och kan Jesus möta oss på ett nytt sätt. Öppna våra ögon för en större och förhoppningsvis sannare verklighet. Det är inte farligt med tankarna som skaver. Det är inte farligt att ibland ifrågasätta det gamla invanda. Det kan vara Gud som vill utmana oss till att växa i tron.

Men det är också viktigt att komma ihåg att en församling eller ett kristet sammanhang av något slag inte automatiskt är en hälsosam plausibilitetstruktur. Det finns sammanhang där tron som förmedlas är väldigt svartvit, där det mesta handlar om att tro på exakt rätt sätt, att bete sig på rätt sätt. Där Gud blir en krävande Gud. Där vi inte duger som vi är. Den här svartvita, jag skulle vilja kalla hårda tron finns lite här och där bland annat i sociala medier och jag tror att vi behöver vara lite vaksamma. Kanske inte minst när det gäller vad våra ungdomar får med sig för gudsbild och uppfattning om det kristna livet.

Så finns också det motsatta diket. Uppfattningen att tron bara är något kulturellt som inte har något med min vardag att göra. En verklighetsbild där Gud blir mest en andlig känsla kanske och som inte utmanar mitt sätt att leva och vara överhuvudtaget. En bild av tron som något privat. En sådan tro har inte så stor bärkraft i livets stormar.

 Som kyrka får vi försöka hålla oss mitt på vägen och inte trilla ner i dessa diken. Vi får sträva efter att vara ett sunt sammanhang som möjliggör framväxandet av en sund reflekterad och hållbar tro. En sund tro skapas kanske just genom perioder av kognitiv dissonans, av tvivel, av skav. Perioder då vi tvingas ifrågasätta och fundera för att kunna gå vidare.  Genom sådana perioder när Gud skakar om oss och skapar sprickor i vårt skal kan tron växa fram med nya färger och nyanser.

Det är inte farligt. Det är inget hot.

Just där, i det som inte riktigt går ihop, i sprickorna i den väl lagda ytan över vårt liv, får tron möjlighet att tränga igenom och få nytt liv.

Om kyrkan och den kristna gemenskapen är den plausibilitetstruktur som håller vår tro vid liv och låter den växa så kan också själva tron få vara en slags möjliggörande struktur för hur vi ser på verkligheten. Som gör att vi törs förvänta oss det oväntade. Som gör att vi vågar tro på Guds närvaro. Som gör att vi ser Gud där andra bara ser helt vanliga saker. Med trons ögon kan vi se att varje människa är Guds avbild. Med trons sinnen ser vi hur hela skapelsen talar om Gud. Varje fågel, varje sten varje blomma.

En sådan tro önskar jag att vår kyrka ska möjliggöra för människorna i vår stad.

Att vi ska vara en kyrka som ger både oss själva och andra utrymme för sprickorna i livet. En kyrka där vi inte är rädda för när det skaver. En kyrka som vet att det är i sprickorna tron växer fram.

I sin kärlek utmanade Jesus mannen att se verkligheten på ett nytt sätt. Jag tror att Jesus i sin kärlek vill rubba också våra självklarheter för att öppna oss för en större och sannare verklighet.

Nu säger jag ordet för sista gången.

 Plausibilitetstruktur.

Möjligheternas plats.

Möjliggörare.

Låt oss få vara det.

Amen