Två kvinnor

^{Virgin Mary and Eve. Crayon and pencil drawing by SR Grace Remington OSCO © 2005, Sisters of the Mississippi Abbey. Använd med konstnärens tillstånd}

Sefanja 3: 14–18

Jubla, dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel!

Gläd dig, dotter Jerusalem, fröjda dig av hela ditt hjärta!

Herren har upphävt domen över dig och undanröjt dina fiender.

Herren, Israels konung, bor hos dig. Du har ingenting mer att frukta.

Den dagen skall Jerusalem få höra:

»Sion, var inte rädd, låt inte händerna sjunka i missmod.

Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren.

Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.«

Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna.

Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.

Vad säger bilden av Eva och Maria till dig?

För mig är det här en fantastisk bild av julens budskap. Av evangeliet. Maria tröstar Eva. Det finns ett hopp. Det finns ett barn i mitten. Befriaren, Jesus som föds in i världen.

Hela frälsningshistorien illustreras genom bilden av två kvinnor. Eva och Maria. Två kvinnor som också är vi. Två kvinnor som delat våra villkor som människor.

Eva, chava på hebreiska. Ett namn som betyder liv.

Likt Eva är vi kallade att ge liv och välsignelse vidare.

Likt Eva är vi kallade att vårda livet och skapelsen.

Men så står Eva där med nedböjt huvud med frukten i handen. Lockelsen att gå sin egen väg, att bli sin egen gud blev för stark. Kanske en bild av hela mänskligheten. Kanske en bild av dig och mig. Lockade av den egna vinningen. Lockade av oberoendet. Lockade av det ögat begär.

Oavsett om vi tror på berättelsen om Adam och Eva som en historisk händelse eller om vi tror på den som en myt så finns det en djup sanning om människans tillstånd i berättelsen. Att äta av frukten, att välja bort Guds vishet för att i stället gå vår egen väg blev inte bra. Det blev verkligen en kunskap på både gott och ont när vi tappade bort visheten från Gud.

Nyss har det delats ut Nobelpris. Det finnas mycket kunskap. Det har tänkts så många kloka tankar, sagts och skrivits så många vackra tänkvärda ord. Borde då inte världen vara bättre än den är? När det nu finns så mycket mänsklig kunskap, varför kan vi inte bara komma överens, varför kan vi inte bara tänka lika mycket på andra som på oss själva? 

Varför kan det inte vara fred???

Och alla snälla vänliga ord jag skulle vilja säga men i stället kommer det ut tråkiga sura ibland arga ord. Varför blir det så? Är det bara jag som känner att det som kommer ut ofta är något annat än vad det borde? Något annat än vad jag skulle vilja?

Och så allt det där som jag får för mig att jag måste ha. Allt jag tror ska göra livet bättre och lyckligare. Som ska göra att mitt liv ser bättre ut än det är.

Kanske lockas vi att ta av den där frukten varje dag? Det är så svårt att säga nej.

Hur mycket behöver inte vår värld en annan sorts vishet och kunskap? Guds vishet.  Hur mycket behöver inte jag den visheten?

Det felaktiga valet gör att skuld och skam kommer in i världen. Relationen mellan Gud och människa skadades, relationen mellan människa och människa förvreds och relationen mellan människa och skapelsen förgiftades. Så som vår värld ser ut idag.

Men…

Gud vände inte människan ryggen. Gud bröt inte kontakten. Relationen var skadad men inte bruten. Vad sa Gud? Eller rättare sagt vad ropade Gud?

Var är du?

Har du gjort det du inte skulle göra?

Gud frågade efter människan. Han till och med ropade! Gud lät henne ta ansvar för sina handlingar. Men han skapade inte där djupa klyftan som säkert många av oss sett bilder av. Gud ropade på människan. Han ropar på oss.

Var är du?

Gud frågar efter oss och likt han gjorde med Adam och Eva låter Gud oss ta ansvar. Genom att erkänna vårt ansvar så att vi kan vi se vår skuld och ta ansvar för den genom att bära fram den till Gud som befriar oss från den genom sin förlåtelse. Gud lyfter av skuldens börda.

Adams och Evas val fick konsekvensen att livet blev hårt och svårt men Gud övergav dem inte. Han gjorde kläder åt dem så att de kunde skyla sig.

Skuld är ett problem. Skam ett annat. Den förfärliga skammen som gör att vi inte vågar visa oss som vi är. Den som gör att vi vill skyla oss, skammen som gör att vi inte tror att vi duger. Att vi inte är bra nog. Att alla andra är mycket bättre. För mig säger bilden av att Gud gör kläder åt Adam och Eva att han vill ge dem och oss en identitet utan skam. Han ger oss nya kläder. Inför Gud och inför varandra behöver vi inte skämmas. Vi är Guds avbilder. Det står visserligen att marken och ormen blev förbannade, men det står ingenstans att människan blev det. Det är viktigt att komma ihåg! Gud ser på oss med kärlek. Vi är skapade av honom för att vara hans avbilder, hans representanter! Vilken ära!

Men förlåtelsen biter inte på skam. Det behövs en annan medicin. Den skammade människan behöver välsignelse, att bli sedd. Hon behöver älskas fram ur skuggorna. Är det inte det Gud gör när han ropar på människan som gömt sig bland träden:

Var är du?

Gud vill älska oss fram ur skuggornas land där vi gömmer oss. Han vill låta sitt upprättande ljus lysa på oss.

Och så säger Gud till ormen eller frestaren det som också innebär är ett fantastiskt löfte till Eva.

Jag ska väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes, de ska trampa på ditt huvud och du ska hugga dem i hälen.

Eva, hon vars namn betyder liv, hennes avkomlingar, ska trampa på ormens, på ondskans huvud. Den som får sitt huvud krossat, den kommer inte att finnas mer. Livet kommer att segra till sist.

Eva misslyckades och valde fel men hon fick veta att från henne skulle den komma som skulle återställa allt. Den som skulle krossa ondskans makter. Även Eva fick ett löfte. Även för Eva finns det hopp om en framtid!  För Gud använder även den som misslyckas! Även den som misslyckas storligen. Det är en av Bibelns starkast ljudande melodier! En melodi med så många tröstande toner i. Gud använder också den som misslyckas! Lyssna efter den sången! Lyssna inte på sånger som säger något annat!!!

Orden från Sefanja, ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek”, kan lika gärna översättas som att Gud sjunger en glädjesång. Gud sjunger en glädjesång i sin översvallande kärlek. Så mycket gläds Gud över oss!

Kanske har livet gått sönder. Kanske blev livet inte som vi ville, som vi tänkte och planerade,

Det finns en sång för alla oss också!

Och så småningom kom där en annan kvinna, en flicka, Maria. Inte en stor mäktig man utan en tonårstjej. Hon bar bokstavligen hoppet i sin egen kropp. Det barn hon bar var Evas avkomma. Han som skulle besegra ondskan. Maria bar fram hoppet om att allting kan förändras. Guds rike kom till vår jord med detta barn buret av en mycket ung kvinna.

I den kristna historien har man ibland haft problem med Maria. Hon passar liksom inte in i bilden av hur den som föder Gud till världen ska vara. I konst framställs hon ofta med nedslagen blick och ser ofta väldigt from och ödmjuk ut. Hon har tillskrivits en fromhet och en syndfrihet som Bibeln faktiskt inte säger något om.

Att Gud blir människa är i sig så oerhört radikalt och att Jesus dessutom föds av en vanlig kvinna är mer än vad en oftast manligt präglad kyrka kunnat ta till sig. Därför har Maria i vissa sammanhang förvandlats till en from ouppnåelig ikon fjärran från vanliga kvinnors liv. Men när man gör så, då tar man också bort en del av det radikala med inkarnationen, att Gud blev människa som vi.

Jesus var man, men sitt mänskliga dna hade han från en kvinna och därför representerar han oss alla. Maria var människa som vi. Inte med nedslagen blick utan en kvinna som vågade säga ja till något hon omöjligen kan ha förstått konsekvenserna av. Men Gud valde henne, en helt vanlig ung kvinna.

I Hosea 11:4 finns en annan fantastisk beskrivning av Guds kärlek till sitt ofta motsträviga folk.

 Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.

Maria stryker tröstande Evas kind. Gud lyfter oss upp till kinden som en tröstande far.

Gud vill trösta alla krossade hjärtan, alla krossade drömmar. Gud vill stryka bort skammen.

Om Eva i bilden får symbolisera mig, vad är det som får mig att titta ner, vad är det som snärjer mig och håller mig fast?  Vilka är mina krossade drömmar?

Tänk om det är just dessa saker som Gud vill hela och upprätta!

Tänk om hoppet faktiskt finns på riktigt, inte bara i julens sånger och berättelser utan i verkligheten!

Gud lyfter oss upp som en förälder lyfter upp sitt barn till kinden!

När världen inte går ihop, när makterna känns alldeles för starka och oövervinnerliga vill jag hålla fast vid hoppet om att befrielse och upprättelse är möjligt. Jag vill tro på det som bilden säger. Guds rike har brutit in i vår värld. Gud tröstar sina barn.

 För Jesus finns mitt i bilden. Han är i centrum. Han som befriar och upprättar.

Likt Eva har vi del i världens skuld, vi snärjs alltför ofta och lockas bort från Gud. Skammen drabbar oss när vi inte tycker att vi duger.

Men… Gud håller sina löften om räddning. Om förlåtelse och upprättelse. Om att älska oss ut ur skuggorna. Ut ur skammen.

Och likt Maria får vi vara med och bära budskapet om Jesus till världen. Budskapet om hopp. Och vi får lyssna på och sjunga med i sången om honom som helar och upprättar. Han som även använder den som misslyckas. Även de med krossade hjärtan och drömmar, de som inte tror att de duger.

Sången om Evas avkomma.

Marias barn.

Vår befriare.

Jesus.