Ut ur skuggorna

^{Kåge kyrka 20 juli 2025 Apostladagen}

2 Petrusbrevet 2:4-10:

När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Det står ju i skriften: Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam. Äran tillfaller alltså er som tror. Men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en hörnsten, en sten som de snavar på, en klippa som de stöter emot. De stöter emot därför att de inte lyder ordet. Så är det förutbestämt för dem Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.

En bra sak med att predika ibland är att man får möjlighet att på djupet sätta sig in i en text och försöka förstå den mer än man kanske gör vid sin vanliga bibelläsning. Man kan upptäcka och lära sig nya spännande saker. Den här gången har det verkligen varit så för mig när det gäller episteltexten som är den text dagens predikan huvudsakligen kommer att handla om.

Det är en välbekant text och just därför är det lätt att missa vad den handlar om mer än att Jesus är en hörnsten och att vi är en del av ett andligt husbygge. Men det finns verkligen mer att hämta i den här texten!

Nya testamentet tillkom i en kultur där heder och skam var oerhört viktiga begrepp och något som styrde hela livet. Heder handlade om ens ställning i samhället, släkt, härstamning, yrke, att ha de rätta kontakterna, ekonomi med mera. Heder och skam hörde ihop med kollektivet, familjen släkten och gruppen.

Vi lever i ett extremt individualistiskt samhälle väldigt långt borta från antikens kollektiva kultur. Det här märker vi idag till exempel när vi hör talas om hedersrelaterat våld som vi tycker är väldigt svårt att förstå. Men att heder hör ihop med gruppen och familjen var en självklarhet för antikens människor.

Samtidigt fanns det olika grupper som alla hade olika hedersbegrepp. Grekerna såg ner på judarna som i deras ögon betedde sig märkligt genom att till exempel bara tillbe endast en Gud och att följa en mängd underliga regler, inte minst att vila på lördagen. Det var ju vanhedrande att vara lat så det var inte alls bra. Hur kunde man göra något sådant? En del judar tyckte det var så jobbigt att ständigt bli belagda med skam så de försökte anpassa sig mer eller mindre medan andra höll fast vid sin tro och sitt levnadssätt vilket gav heder inom den judiska gruppen.

För de kristna var det lika svårt eller kanske ännu värre. Första Petrusbrevet är skrivet till ickejudiska kristna som verkligen fick lämna sitt gamla liv och därmed bryta mot hederskoderna i det grekiska samhället. Genom detta blev de utsatta för de andras förakt. Från att ha tillbett många gudar tillbad de nu endast en, dessutom en korsfäst och förnedrad Gud. Oerhört skamfullt!

Religionen var alltså väldig central och hörde nära ihop med hederstänkandet. Petrus skriver i sitt brev till dessa dessa tidiga grekiska kristna hur de ska leva i denna fientliga värld styrd av heder. Hur skulle de hantera skammen och föraktet de utsattes för?

Kan vi lära oss något av vad Petrus skriver?

Hur är det med heder och skam hos oss?

Läs gärna episteltexten en gång till och lägg då märke till alla ord som har med heder, ära, att vara utvald att göra och även deras motsatser.

Jesus ratades av människor skriver Petrus.

Jag tror de flesta av oss har upplevt hur det är att bli ratad i olika sammanhang. När jag gick i grundskolan och vi till exempel skulle spela brännboll utsågs två lagledare som fick turas om att välja lagmedlemmar. Jag var inte bra på idrott så jag hörde till dem som valdes allra sist. Jag blev ratad. Nu är det väldigt länge sedan och jag tror inte jag har några kvarvarande men av det men det finns många andra sätt att bli ratad på. Man kan bli ratad i kärlek, på jobbet, bland vänner, på sociala medier och tyvärr kanske också i kyrkan. Sådana saker är värre. Sådana saker kan göra att vi känner skam. Känslan av att väljas bort, av att inte duga. Att inte få vara med. Att vara fel. Så många unga känner så idag och jag tror även många äldre kan göra det. Hur mycket av allt vi gör handlar i grunden om att det ska se bra ut inför andra? Att vi ska passa in och slippa skämmas? En oerhört jobbig fråga som är bra att ställa sig ibland!

Skuld är lättare att hantera. Skuld hänger ihop med något jag gjort. Jag kan be om förlåtelse. Jag kan försöka gottgöra det som blev fel. Men vad gör vi med skammen? Den som inte handlar om vad jag gör utan om vad jag är. Vad jag är i andras ögon.  Den förfärliga känslan av att vara fel. Att inte passa in. Att inte duga. Att inte räknas.

I Guds rike räknas allting på ett annat sätt.

Paulus skriver i första Korintierbrevet:

Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. 

Både Paulus och Petrus vänder på begreppen. Det som människor ser ner på och föraktar, det utväljer Gud. Det finns frihet från skammen.

Skammen för dem som Petrus vänder sig till handlade om att de föraktades som kristna, de hade förlorat sin status i samhället, men jag tänker att orden också vänder sig till alla här och nu som upplever sig skammade. Alla som känner sig värdelösa. Alla som känner att de inte har en plats där de passar in. Alla som känner sig som ett fusk som snart ska avslöjas.

Petrus tar till otroligt starka ord för att visa på en annan bild.

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk.

På den tiden gick vanligt folk inte omkring i färgglada kläder, utan allt var nog ganska brunt och grått. Smutsigt. Men tänk er bilden av en präst i strålande vita kläder med guldtrådar eller en kung i all sin prakt. Den bilden målar Petrus upp för de föraktade kristna. Sådana är ni! En sådan ära och heder får ni i Guds rike!

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Gud vill lyfta människor ut ur mörkret in i sitt ljus genom att visa på en annan bild av vilka vi är. Vi hör hemma i ljuset. Vi behöver inte gömma oss.

Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk.

Det finns så många som känner sig som att de inte är någonting. Gud gör oss till en del i Guds familj. Vi blir någon. Vi blir en del av något.

Jag läste några kloka ord i en artikel på Svenska kyrkan hemsida:

Den skammade människan behöver inte förlåtelse, hon behöver välsignelse. Hon behöver älskas fram ur skuggorna för att bli hel.

Det är så viktigt hur vi ser på och behandlar varandra både inom kyrkan och utanför så att vi sprider Guds ljus och välsignelse genom hur vi är mot varandra. Genom hur vi ser på varandra. Genom hur vi talar om varandra. Vi behöver välsigna och älska varandra fram ur skuggorna.

Senare i sitt brev skriver Petrus:

Ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.

Vi är kallade att välsigna. Vi är kallade till att få välsignelse.

Jesus säger till Petrus i dagens evangelietext:

Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.

Kanske gäller de här orden oss också. Vi kan låsa eller öppna himmelriket för andra människor genom hur vi behandlar varandra, om vi skambelägger eller hedrar varandra. Det är allvarliga ord. Ansvarsfulla ord.

Men Gud har kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus! Han kallar oss ut ur skuggorna. Ut ur skammen. Vi duger. Vi är något.

I Guds ögon är vi något storslaget. Vi är skapade till att vara hans avbilder. Vi är inga döda stenar utan levande stenar i Guds bygge. Kungar, drottningar och präster.

Genom Jesu liv, hans död och uppståndelse så älskar Gud oss ut ur skuggorna.

Idag på Apostladagen sänder Gud oss ut att göra detsamma.