Stod nere vid älven som forsade fram så som den bara gör på våren. En kraftfullt vattenflöde på väg mot havet några kilometer bort.
Jag tänkte att bönen borde få vara ett flöde av samma slag som älven om våren. Med samma kraftfulla driv. Med samma målmedvetenhet.
Så tänkte jag på mina egna futtiga böner. Jag tänkte på mina dåliga sidor. Allt jag har så svårt att fördra hos andra människor. Allt jag irriterar mig på. Allt jag borde vara bättre på. Hur skulle jag kunna be med en kraft som älvens? Varför skulle Gud lyssna på mig?
Sedan tänkte jag på Abraham, Moses och alla andra av Bibelns brokiga persongalleri. De var sannerligen inte felfria. Det hade inte sällan en problematisk uppfattning om Gud. Som Abraham i denna helgs gammaltestamentliga text från 1 Moseboken 18 där han ber för Sodoms invånare. En ganska märklig bön faktiskt. Å ena sidan ifrågasätter han Guds känsla för rättvisa och säger till Gud: Så kan du inte göra! Å andra sidan verkar Abraham rädd för vad Gud ska tycka och tänka om hans bön. Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång.
En blandning av frimodighet och osäkerhet. Kanske som våra böner ofta är.
Vi vill gärna tala tydligt till Gud om våra önskningar men tänk om vi ber fel? Tänk om våra egna brister är för stora för att Gud ska lyssna?
Gud lyssnade till Abrahams bön. Trots Abrahams ambivalenta ord.
Eller kanske tack vare dem.
Abraham bad som han kunde utifrån sina förutsättningar där och då. Kanske hade han en alltför låg bild av sig själv. Jag dristar mig till att tal till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske var han bild av Gud inte helt klar.
Men Gud hörde Abrahams bön.
Kanske det viktiga är att faktiskt be. Att inte fundera så mycket på ens eventuella duglighet och värdighet. Att inte fastna i de fina formuleringarna, den” rätta” teologin, de rätta motiven.
Kanske det viktiga är att faktiskt be. Kanske är det då vi finner de rätta motiven och de orden som är just våra.
Kanske det är då Gud möter oss med vårälvens kraft.